Den svenska ID-entitetskrisen

Mitt Europa bygger inte murar.

Stefan Löfvens Europa bygger murar. Där hjälps ingen åt. Där saknas ledning som utgår ifrån en vision, ett syfte. I Stefan Löfvens Europa finns en humanitär stormakt, eller i alla fall en bild av en humanitär stormakt. Vad händer när den bilden tonar bort och allt fortare försvinner?

I dag införs ID-kontroller som ett resultat av den så kallade flyktingkrisen. I Sverige märker jag ingen flyktingkris, bara en identitetskris.

Vi har sett det förr. På nittiotalet flydde omkring 100,000 från nationalistiska krig i forna Jugoslavien till Sverige. Sverige präglades av rasism och nynazism. Sverigedemokraterna gick i uniform, anordnade bokbål med blågula hakkorsflaggor och skulle aldrig kunna drömma om vilket inflytande de har nu, 20 år senare.

Parlamentariskt stod Sverige dock inför andra utmaningar än SD på nittiotalet. Högerpopulistiska Ny Demokrati (NyD) växte av den rasistiska retoriken som fördes och valdes in i riksdagen, men var inte skickliga nog att få inflytande eller ens sitta kvar i mer än en mandatperiod.

År 2010, valdes det allt mer normaliserade och strategiskt medvetna Sverigedemokraterna in i den svenska riksdagen. Deras populistiska metoder för att nå makt och inflytande har de senaste åren lyckats forma om retoriken som förs kring flera utsatta grupper, däribland invandrare, flyktingar och asylsökare. Sverigedemokraterna har kanske inte fått igenom så många av sina egna förslag och propositioner, men har med sin blotta närvaro lyckats skapa en debatt på deras premisser. SD:s roll i den svenska politiken är allt mer självklar och utmanar nu de historiskt större partierna om ledningen.

I september förra året red statsminister Stefan Löfven på vågen av den växande flyktingpolitiska rörelsen, efter att tiotusentals flyktingar tog sig till landet. Tusentals svenskar välkomnade flyktingar fysiskt, både på centralstationer runt om i landet, med demonstrationer och mycket mer. Statsministern talade på en demonstration i Stockholm och solidariserade med flyktingarna. Löfven byggde vidare på det svenska arvet med värderingar grundade i solidaritet och medmänsklighet, fram tills dess att människors behov visade sig större än förväntat. Sverige och flyktingarna på väg till Europa krävde mer än ord. De krävde handling. November och december 2015 blev för Socialdemokraterna och Miljöpartiet en omtumlande tid. Inre gränskontroller implementerades och barriärer skulle byggas för att färre flyktingar skulle ta sig hit. Den svenska tanken av att hjälpa till och utgå ifrån de behövandes behov ersattes med den mörka tanken av att minska de behövande. Den alarmistiska retoriken anammades av regeringen.

Det talades om systemkollapser, ord och begrepp urvattnades.

Handling krävdes och handling fick vi, regeringen föreslog ID-kontroller. Lagrådet flaggade för att förslaget kunde hota asylrätten. Handlandet saknade förankring i våra värderingar och utgick ifrån panik.

Kan Sverige fortfarande ses som en humanitär stormakt som strävar efter jämlikhet, solidaritet och rättvisa? Eller har dessa värderingar övergått till ett ytligt varumärke som inte tjänar mer syfte än att tillfredsställa den svenska självgodheten? Den så kallade flyktingkrisen har i Sverige inte gjort annat än att blotta den svenska identitetskrisen.

I dag förlorar den humanitära stormakten sitt syfte. Efter decennier av politik grundad i solidaritet vänder sig regeringen från folket och tilltalar nationalisterna. Med alarmistisk retorik om flyktingar tonar medmänskligheten bort och övertas av panikpolitik, gränser och murar.