Idag avslutades Almedalsveckan med tal av en av partiledarkårens verkliga veteraner: Jan Björklund. Av riksdagspartiernas partiledare har bara Jimmie Åkesson suttit längre. Räknar man bara den tid som de lett ett riksdagsparti är Björklund den som suttit längst.
Således är han även den som hållit flest partiledartal i Almedalen, och det märks. Björklund ser trygg och bekväm ut i talarstolen, och rör sig på ett naturligt sätt. Björklund, eller möjligen hans talskrivare, är också skicklig på att formulera slagkraftiga one-liners och skarpa små ordvitsar, som till exempel den idag om planhushållning på bostadsmarknaden:
Planhushållning innebär ingen plan, ingen hållning och inga hus.
Någon enstaka ordvits här och där är underhållande, men i dagens tal var det snudd på för många av dem. Då framstår det mest som att han inte har något av substans att säga, och försöka substituera politiskt innehåll med humor. Det är ingen bra strategi för någon, men särskilt inte för någon som på det stora hela – ärligt talat – inte är särskilt rolig.
Vid sidan av kraftfulla punchlines och roliga puns så är Björklunds stora signum som talare storytelling. Så även i dagens tal, som inleddes med berättelser om baltiska flyktingar som på Sovjettiden gjorde den farliga resan över Östersjön, under vilken de navigerade sista biten efter rökpelaren som steg från skorstenen på cementfabriken i Slite.
Han kom snabbt in på Ryssland och landets frekventa kränkningar av andra Östersjöländers luftrum och territorialvatten de senaste åren. Andra världskriget kan hända igen, och Putins Ryssland är det största hotet mot liberala värden i Europa, menade han.
På det stora hela var det dock ett väldigt fluffigt tal, utan mycket konkret att ta på. Han kritiserade de rödgröna partierna för deras hållning i fråga om alliansfriheten, men gick inte själv hela vägen till att säga att Sverige borde gå med i NATO (av någon underlig anledning, det har han gjort tidigare).
Han lade också ett stort avsnitt av talet på att tala om skola och välfärd, också detta abstrakt och fluffigt. Offentligfinansierad välfärd är fint och bra, det är viktigt och något som ligger i linje med vad socialliberaler alltid slagits för, hävdade han. Kvaliteten och tillgängligheten måste bli bättre, men på vilket sätt, hur det ska genomföras och när nämnde han inget om.
Han kritiserade vänsterpartierna för att curla sönder några av samhällets viktigaste marknader, såsom bostads- och arbetsmarknaderna. Vänstern, menade Björklund, vill att unga ska bo så bra att de lagstiftar bort alla bostäder som unga har råd med. De vill inte att människor ska bo i naturen för den ska bevaras, och de vill inte att de ska bo i städer för där är det bullrigt och som en konsekvens byggs inget alls. På samma sätt menade han att de vill att människor ska ha så högavlönade och trygga arbeten att arbetsgivare inte har råd att erbjuda dem och jobben uteblir.
Men återigen så var han klar i sin kritik och ytterst oklar om vad han själv och Folkpartiet vill göra. Han sade inte något om förändrade strandskyddsregler, inte heller något om att acceptera högre bullernivåer. Han nämnde inte något om las eller att förändra lönebildningen politiskt.
Så för den som inte är redan frälst folkpartist lär tankarna kring Björklunds tal ha varit ungefär: ”Ok, jag vet varför jag inte borde rösta på de andra, men varför skulle jag rösta på dig?”
Med andra ord var detta ett tal primärt riktat till de egna leden, sannolikt för att befästa sin position i partiet, som varit skakig sedan valet i höstas. Det märktes också i valet av ämnen, större fokus än vanligt lades på så kallade ”mjuka” frågor; omsorg, jämställdhet, tillgänglighetspolitik. Frågor som andra personer i partiet vanligtvis pratar mer om, och i synnerhet då en specifik person som det spekulerats i skulle kunna utmana honom om partiledarskapet.
Sammanfattningsvis så levererade Björklund talet skickligt, men innehållet kunde ha innehållit mer… tja, innehåll. Det enda riktigt konkreta som sades var förslaget om att sänka ”flyttskatten”.
