Foto: Miljöpartiet de gröna
Igår var det en ny Fridolin som äntrade scenen i Almedalen här i Visby. Det var inte den radikala före detta folkhögskoleläraren som vi är vana att se. Igår fick vi se en första glimt av statsmannen Fridolin, som vi sannolikt kommer att få se mer av under mandatperioden.
Fridolin var lugn, sansad och pedagogisk. Istället för att söka konflikt och kräva genomgripande reformer talade han sig varm för kompromissande och pragmatism. Faktum är att det i stora delar var ett ganska tråkigt tal. Fridolin lyckades emellertid med det svåra konststycket att hålla ett tråkigt tal på ett gripande sätt.
Han inledde med att sticka hål på på klyschan om Sverige som landet lagom. Sverige är landet med världens mest generösa föräldraförsäkring, landet med 1 300 OS-medaljer och ett rykande färskt EM-guld i U21-fotboll under bältet. Landet som radar upp exportframgångar i musikindustrin och där hundratusentals människor stiger upp varje morgon för att engagera sig i det civila samhället.
Fridolin fortsatte med vad som bara kan beskrivas som en smärre hyllning av det tidiga 1900-talets liberaler. De reformer han hyllade liberalerna för att ha drivit igenom var reformer som också den tidens socialdemokrater förordade, men han valde att enkom lovorda de som idag står på andra sidan blockgränsen. En tydlig flirt med dels de livsstilsliberala väljare som ser Miljöpartiet som ett möjligt politiskt alternativ, och dels Folkpartiet och Centerpartiet som gång efter annan avfärdat regeringens önskemål om samarbete i annat än ett fåtal större frågor där det traditionellt samarbetas ändå.
Tributen till sekelskiftesliberalerna utvecklades snart till en historielektion om den svenska skolans tillkomst och evolution. Från Almedalsscenen kom en strid ström av årtal, exempel på skolreformer under 1900-talet och citat från utredningar. Alltsammans kom lite för fort och lite för tätt för att en genomsnittlig åhörare riktigt skulle kunna ta in vad som sades, vilket naturligtvis är ämnat att ge intrycket: ”det här är en person som vet vad han talar om! En sådan person man nog gärna skulle ha som ansvarig för svensk skola.”
I ett stycke om skolans ideal och syften passade Fridolin också på att hänvisa till och citera Stefan Löfvens tal från i måndags. Något som försiktigt och implicit försöker etablera en bild av regeringen som sammansvetsad – den gröna handen vet vad den röda handen gör, och den vet att det är något bra.
Till slut kom också lite av det vi är vana att höra från Fridolin, kritik mot Jan Björklunds skola. Kritiken var dock implicit och återhållsamt formulerad, Björklund nämndes aldrig vid namn, bara de konsekvenser hans skola lett till. Han menade till exempel att den valfrihet de borgerliga tycker är så viktig i realiteten inte är någon valfrihet – vissa får gå på de skolor där alla vill gå, andra får nöja sig med de skolor som blivit bortvalda.
En stor eloge riktades också till Sveriges lärarkår, som han menade håller den svenska skolan på fötter trots skolsystemets många brister. En flirt som sannolikt tas bättre emot av lärarna än Fridolins starkt kritiserade hälsning till dem i höstas.
Den nedtonade kritiken av Björklunds skolpolitik avlöstes av ett reserverat, statsmannamässigt brandtal för kompromisser och pragmatism: ”Att stå för sina värderingar har här aldrig varit liktydigt med att vägra pragmatism. Det är ett politiskt klimat jag vill ta tillbaka.”
Fridolin kom sedan in på miljöpolitik. Han var självkritisk och menade att Miljöpartiet misslyckats med att lyfta miljöfrågan i senaste valet. I den här delen av talet kunde de som lyssnade skönja en potentiell miljöpartistisk omsvängning i fråga om synen på ekonomisk tillväxt. De har historiskt varit kritiska till övriga partiers tillväxtvurm. Fridolin hävdade dock att en modern miljöpolitik måste bygga på utvecklingsoptimism, sammanhållning och kreativitet.
Han prisade de kreativa näringarna; musik, datorspel, design med mera. Näringar vars koldioxidutsläpp är nära noll, och som fyller behov som han menade aldrig skulle kunna fyllas av materiell konsumtion. Det är således inte osannolikt att vi inom kort får så förslag till en grön tillväxtpolitik, en politik där det är kulturell och immateriell konsumtion som ska generera tillväxten.
