Almedalsveckan i Visby närmar sig och vi är många som därmed börjat surfa in på det officiella programmet för att hitta de mest intressanta seminarierna och debatterna.
Vid en sådan genomsökning hittar man i år vid vissa arrangemang en symbol som ser ut som ett vitt M. Det står för ”Miljödiplomering” och är till för att visa vilka arrangemang som varit duktiga och fått en miljömärkning. Vad innebär då denna märkning?
Ja, bland annat så ska du inte dela ut flygblad och engångsmaterial. Om mat och dryck ska serveras ska det vara kranvatten och rättvisemärkt, ekologiskt och närodlat. Man ska ha ställt frågan om ”miljöpåverkan” till ”minst en underleverantör” (hur kan man kontrollera det?), resor till arrangemanget ska ha skett med exempelvis ”miljötaxi” och all el som används vid arrangemanget ska komma från förnybara källor.
Det finns väldigt mycket att säga här. Vi kan ju börja i den änden att Sveriges totala miljöpåverkan globalt är mycket liten, och att specifikt vår elförbrukning är ännu mindre eftersom vi har så pass hög grad av koldioxidneutral elektricitet. Vidare kan man hävda att ekologiskt och närodlat kanske främst har vinster genom en hög nivå av djurskydd och biologisk mångfald, men de facto använder mer koldioxid än visst typ av konventionellt jordbruk (det handlar således mer om vilka värden man sätter högst än en enkel mätare). Samt att det här med huruvida man tryckt upp saker på papper eller inte svårligen kan påverka annat än på yttersta marginalen (svensk skogsindustri är dessutom en stark grön näring som vi gärna kan uppmuntra).
Ganska snabbt landar man i att en sådan här miljömärkning blir oerhört symbolisk och marginell. Vissa arrangörer ska stå och skämmas för att de gör fel, landstingsdirektören i sin fräcka ljusgrå sommarkostym kan nöjt skryta med sin stämpel som God Människa för att de bokade miljötaxi från flygplatsen. Kommunens företrädare har ”gjort något”, naturen självt bryr sig knappast.
Vad är egentligen Almedalen till för? Det finns något fint och demokratiskt i den tanke som är grunden till Almedalen, att vi har en vecka där man kan stöta på en minister inne på lunchrestaurangen, där man kan knyta kontakter och skapa möjligheter för påverkan, där man kan göra sin röst hörd. Det har varit ett alternativ även för små aktörer, för tankesmedjan Migro som verkar för öppnare gränser och fri migration, för en patientförening som kämpar för att nya behandlingar ska godkännas i Sverige, för företagaren som brottas med maktfullkomliga byråkrater på hemmaplan och vill sprida information om sitt fall.
I takt med att Almedalen har blivit allt större och allt mer institutionaliserat har dock det blivit svårare för de små aktörerna att nå fram, och den här typen av symboliska klassningar och diplomeringar gör inte saken lättare. Små aktörer ska nu skämmas för att de delar ut flygblad och försöker höras, för det är ”dåligt för miljön” med papper.
Sverige kommer inte rädda världen genom att dela ut ett litet diplom till den som inte använder eldriven luftkonditionering. Däremot kan vi påverka andra konkreta fall av maktobalans, korruption och orättvisor i små steg i rätt ritning. Man kan lätt argumentera för varför sådana kamper är viktigare att få utkämpa, med eller utan flygblad, än att Gotlands kommun ska sitta och ge en godkänt-stämpel genom vår tids biktande, miljödiplomeringen. Vi vet att den gör obetydlig skillnad. Vi vet att det inte ens är entydigt från forskningshåll om vissa märkningar verkligen skulle vara bättre än de andra. Men ändå upprättar vi våra register, kräver av en syndabekännelse, och ger ut ett simborgarmärke för uppvisad duktighet. Det är faktiskt ganska löjligt hur vi håller på.
