Bommersvikstämning på Uppsala stadsteater

Med en avskalad och rå kuliss, arbetarromantik i form av en stor avmålning av Albin Amelins litografi Grovarbetare, till synes inlånade tvättäkta kommunstolar, talarstol och en gammal ojämn fanborg öppnar föreställningen ”Partiledaren som klev in i kylan” för en autentisk upplevelse från Sveavägen 68, komplett med Ramlösa på bordet.

I publiken finns förmodligen halva Sveriges kulturelit och dessutom bubb.la-redaktionens nyliberaler. Daniel Suhonen själv är där och ett flertal vänstersossar men jag ser inte till någon från den beryktade högerfalangen. Förmodligen är alla i publiken eniga om att det var synd att Håkan Juholt avgick, om än av olika skäl. I pausen verkar Suhonen upplivad och nöjd med pjäsen, säger att den fått med många poänger från boken, om än inte alla. Han är omsvärmad av folk som ställer frågor och Stikkan Ljunggren ber att få ställa sig bredvid och ta en selfie.

För den som inte läst boken och känner till bakgrundshistorien, oaktat skälet till sossefascinationen, är dialogen och uppdelningen av citat och det ständiga bytet av karaktärer hos varje enskild skådespelare relativt obegriplig – pjäsen är till för den som är insatt. Övriga kan emellertid hänga med i en hel del av dramatiken eftersom vissa karaktärers egenintressen förklaras med stor humor och konspirationsflörtar.

Den familjära stämningen är väldigt hög, något som förstärks av att karaktärerna hela tiden omnämns enbart med förnamn. Daniel framställs som en desperat outsider, den som rider på den högsta hästen och vill världens och Partiets bästa, att Håkan ska få upprättelse.

Som populärkulturell konnässör kan jag inte låta bli att tänka på Daniel Suhonens likhet med Daniel Humphrey i Gossip Girl (spoilervarning!). Båda fastnar i ett tafatt försök att komma in i värmen och gör det genom att infiltrera, rapportera och ge frispråkiga narrativ till alla inblandades förehavanden. De lyckas egentligen bara genom att skapa ett avgrundsdjupt avstånd mellan sig själva och målet, men av bara farten skapas en annorlunda och ny gemenskap, som kanske visar sig vara bättre. Jag vet förvisso inget om Suhonens nuvarande relationer till VU på Sveavägen 68, men om han inte var en framgångsrik och omtalad vänsterdebattör innan boken om Juholt kan man lugnt säga att hans röst för all framtid kommer att räknas och han kan inte längre ignoreras av sina fiender i högerfalangen.

Den som har makten över det politiska narrativet kanske inte får rätt partiledare men nog kan man rätt ändå. Jag låter det där med att ha rätt vara osagt med kommentaren att Håkan Juholt nog inte behövde en högersossekonspiration för att orsaka det kaos som rådde, även om jag måste tillstå att hur det gick till, tajmingen och allt annat kanske berodde på en eller annan sådan.

Wanja (Lundby-Wedin) framställs som den huvudsakliga antagonisten och med övertydlighet får vi höra falskspelet, lögnerna och taktiserandets avklädda slag som gång på gång riktas mot Håkan, så som vi alla fantiserat om hur det gick till. För den som gillar men avskyr politiska maktspel blir det kittlande.

Ett citat i boken fångar något som utelämnas i pjäsen. Göran Persson sa i en intervju med Erik Fichtelius 2006:

Vi har ett par generationer SSU:are som har varit i våldsam konfrontation med varandra. Alltifrån Niklas Nordströms tid och framåt så började det här eländet. Det där förs nu in i partiet, och där sysslar man med ganska hårda metoder mot varandra, ojuste tag, skitprat och kampanjer och de där killarna som man en gång tyckte var larviga ungar har nu blivit män i staten. Och jag är rädd, för det där kommer att påverka vårt parti mycket negativt de kommande tio–tjugo åren. [...] Vi har länge haft de där striderna i SSU, och det har sedan fört vidare. Och det är ett sätt att arbeta politiskt som jag tycker är förkastligt, men som de fortfarande håller fast vid.

Även om det är nästan profetiskt måste man tillstå att Göran Persson är en spelare av rang när det kommer till att trycka till folk och spela ut dem mot varandra. Boken och narrativet (och i förlängningen pjäsen) måste ses som ett slag i samma spel, som slår minst lika hårt.

Kvaliteten på produktion och skådespelarinsatser lämnar en del att önska, men ger en passande känsla av ett improviserat spex på Bommersvik, inklusive hjärtligt framförda versioner av klassika arbetarrörelsesånger som Vi bygger landet. Publiken skrattar vid lite olika tillfällen, mestadels när det förväntas, men spridda fniss hörs vid referenser till hur det är att förhandla fackligt eller till påstådd borgerlig dominans i medialandskapet.

Under en scen där Daniel desperat försöker erbjuda sin hjälp till Håkan skrattar jag även om jag förmodligen var ensam om det. En desperat Håkan ligger utslagen på soffan i lägenheten i Västertorp, med djupa veck i pannan och trovärdig ångest undrar han vad han ska göra. Daniel och Håkan smsar, men han tar aldrig riktigt Daniels utsträckta hand. I desperation ställer sig Daniel bakom Håkan och försöker avvaktande smeka hans kind, bara för att till synes märka att hans närmande kanske signalerar en för stor desperation som nästan blir erotisk innan den avbryts. Publiken är tyst, jag försöker kväva mitt fniss. Aldrig får man veta någon om Daniels egna bevekelsegrunder, men nog kan man ana en tolkning här, att man skildrar just en tafatt och lätt desperat karaktär.