- Magnus Länje / Sanna Dahlén / Montage
Magnus Länje / Sanna Dahlén / Montage
Så är vi då här igen. Det är julafton, den kanske minst politiska dagen av alla. Men frukta inte, kära politiknördar! Kura bara upp er i favoritfåtöljen med must och pepparkakor, så ska vi ge oss på lite kvalificerat politiskt julmys: partiledarnas jultal.
Vad är väl då ett jultal? Det kan vara fruktansvärt långtråkigt, dötrist och alldeles… Alldeles förutsägbart.
Jultalen som format är en svår nöt att knäcka: det får inte bli för polemiskt, för på julen ska vi hålla sams, men blir det allt för mysigt är det svårt att motivera vad poängen skulle vara. Årets talare, Stefan Löfven och Annie Lööf, kämpade båda med denna balansgång och tyvärr kan man inte säga att någon av dem egentligen klarade det hela vägen ut.
Men vem är då årets tomte och vem är Svarte Petter? Låt oss ta en närmare titt.
Annie Lööf står på en scen badande i grönt ljus. Effekten som eftersöks är antagligen den av typ julgran, men effekten blir mer ”giftig” än ”mysig”.
Lööf talar länge, närmare en halvtimme, och gör det lugnt och metodiskt. Hon är inga de stora gesternas talare, varken i sitt kroppsspråk eller det hon faktiskt säger. Det är ganska lagom, ganska välkänt och ganska tryggt. Det är småföretag och privata alternativ och däremellan så skohornar hon in lite julmust och knäck. Det mest uppseendeväckande är dels att hon säger att hon redan griljerat skinkan, vilket är kontroversiellt då talet hölls redan den femtonde december, att hon, återigen, tar starkt avstånd från Sverigedemokraterna och slutligen att hon mitt i talet tar en paus för reklaminslag för laget.se, Kneippbyn och en airbag-cykelhjälm.
Stefan Löfven tar sin utgångspunkt att julen ändå är för härlig, och att man kan spendera den med människor som man tycker om. Ifrån detta kommer han, såklart, in på skola, vård och Malala Yousafzai. Likt en lite glöggfryntlig tomte hakar orden ibland i varandra, och meningen blir lite svår att hitta i det som sägs, men han ser ovanligt trevlig ut där han står i röd halsduk framför en praktfull gran.
Han är ingen stark talare, Löfven, men formatet klär honom väl. Med sin bakgrund av fosterhemsbarn är han svensk politiks Tiny Tim, och han kan därför med stor inlevelse lyfta de delar av julen som är sådär härliga och som vi önskar att alla kunde uppleva. Det känns genuint, och fungerar mycket mer som en integrerad del av talet än hos Lööf.
Det blev dock inga stora överraskningar, varken från Lööf eller Löfven, och antalet konkreta förslag som fördes fram var som snötäcket i södra Sverige: obefintligt. Lööf påpekar faktiskt detta själv när hon, efter tjugofem minuters talande, säger att hon i framtiden ska konkretisera det hon just spenderat hela talet på. Men det är kanske detta som faktiskt ger jultalen sin julighet: vi vill inte ha nytt på jul, utan finner glädje i att det är precis som det alltid har varit. Båda talarna levererar mjuka ideologi-paket, och kanske är det fler som liksom jag med åren kommit att uppskatta dem mer och mer.
Idén om jultal är kanske som många jultraditioner, exempelvis lutfisk, Kalle Anka och fikon, bättre i teorin än i praktiken. Jultal som tradition är dock relativt nytt, men jag tror att det med tiden kan bli en lika självklar,uppskattad och oförklarlig del av vårt julfirande som att se tecknad film på den optimala lunchtiden på julafton.
Nu hoppas jag att dagens politikkvot blivit fylld, och att ni alla kan återgå till att prata om ofarliga saker med diverse släktingar och inta ohemula mängder föda.
God Jul!
