Det parlamentariska läget är oklart. Stefan Löfven har, föga förvånande men måhända oklokt, tackat nej till Vänsterpartiets utsträckta hand. Regeringsunderlaget vill Löfven och Socialdemokraterna istället forma med Centerpartiet och Folkpartiet.
Under valrörelsen har många frågat sig vad Centerpartiet är för parti idag. Det är något som de kommande dagarna kommer att utvisa. En sak är klar. Det Centerpartiet som Göran Persson kunde förhandla politiska uppgörelser med finns inte längre. Partiet har sedan några år innan Alliansens bildande knutits allt starkare till borgerligheten. Detta också som en naturlig följd av Socialdemokraternas allt närmare samarbete med Miljöpartiet. Men vilket parti kommer centern att vars nu, 2014. En kvalificerad gissning är att man fortsatt kommer att vara ett parti med tydliga libertarianistiska drag som inte kommer att samarbeta åt vänster. Om inte annat så har Annie Lööf I och med sitt agerande de senaste dagarna gjort detta till en prestigefråga.
Valrörelsen har också lärt oss att det inte finns plats för två gröna partier. Åtminstone inte enligt dessa själva. Lööf och Romson/Fridolin har blivit varandras antiteser, en utveckling som de ivrigt eldat på själva från varsitt håll.
Troligare än ett samarbete med Centerpartiet vore ett samarbete med Folkpartiet. Dessa har åtminstone inte haft samma självklart avvisande ton dagarna efter valet, även om Björklunds svar också varit nej. Folkpartiet skulle också ha mer att vinna på ett samarbete. Efter valet är deras röst i Alliansen försvagad, partiledaren sitter löst och ett naturligt steg för Björklund vore att försöka befästa sin position i svensk politik genom ett ansvarstagande för det parlamentariska läge som uppstått i och med Moderaternas försvagning och Sverigedemokraternas nya starka ställning. Den stora frågan är vilken roll Folkpartiet skulle spela i en regering. Löfven lär inse att utbildningsministerposten är en politisk omöjlighet. Socialdemokraternas prestige förbjuder dem troligtvis också att lämna över försvarspolitiken till Folkpartiet. Med hänsyn till tillbakagången för Folkpartiet, från 7,1 procent 2010 till 5,4 procent 2014 kanske deras sista hjärtefråga, Europasamarbetet, räcker som lockbete? Det enda som känns logist möjligt för Löfven att erbjuda Folkpartiet är fortsatt inflytande över Europapolitken i form av EU-ministerposten och möjligen demokratiministerposten, förutsatt att dessa regeringsposter kommer finnas kvar. Den politiska kulturen inom Folkpartiet kräver kanske också ett ansvarsfullt agerande från det egna partiets sida, vi hör hur Bengt Westerberg reser sig ur soffan och tar avstånd från Ny Demokrati och påminns om liberalernas antirasistiska tradition.
I dagsläget är det mest troliga som jag kan se en regering bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Folkpartiet. En mittenregering helt enkelt. Denna kan sedan söka stöd hos Vänsterpartiet och Centerpartiet i enskilda frågor och i budgetprocessen samt tjäna till att bryta upp blockpolitiken och stänga Sverigedemokraterna ute från politiskt inflytande.
