Det är en väletablerad sanning att ju senare under almedalsveckan som man talar, desto mindre genomslag kommer man att få. Dels är det nästan alltid en fördel att få inleda, eftersom man då kan sätta agendan och i viss mån kontrollera vilka frågor som ska tas upp. Den största anledningen är dock att Almedalen är riktigt tufft arbete, och att många av besökarna redan vikt ner sig och åkt hem och att de som är kvar börjar bli slitna. Det är svårt för vem som helst att vara entusiastisk om du har skoskav eller sovit i en obekväm säng i närmare en vecka.
Det är därför ett intressant, och effektivt, grepp att Jonas Sjöstedt inleder sitt tal med att recensera veckan och kommentera de tidigare talarnas prestation. Denna form av metakommentarer är ju precis det som alla talar om här i Visby, och det gör att talet känns väldigt aktuellt.
Om det var självklart att miljöpartiet skulle prata om miljö, så kändes det nästan lika ofrånkomligt att vänsterpartiet skulle fokusera på vinster i välfärden. Den här frågan är en guldgruva för partiet, då den har brett folkligt stöd men inga andra företrädare bland de etablerade partierna. Varför det är så kan man ha delade åsikter om, men faktum kvarstår att kritiken mot vinster i välfärden utan tvekan är vänsterpartiets starkaste kort i den stundande valrörelsen.
Den största delen av talet ägnades också åt denna fråga. Jag tycker dock att det var lite synd att Sjöstedt valde att vara så nedtonat och att lägga ett långt parti av talet på att i historieformat berätta om Jeanette, hemtjänstarbetaren, och hennes våndor i den privata vården. Det är ett omtvistat sätt att presentera information på, men jag tycker att det är aningen uttjatat och att undran över sanningshalten i berättelsen ofta överskuggar den scensmoral berättaren vill att man ska förstå. Det är en fråga som handlar mer om principer och världssyn än om torra fakta och jag tror att det hade varit mer effektivt om Sjöstedt mer tydligt visat att det här faktiskt bränns och att det är på riktigt.
Självklart är regeringsfrågan en het potatis, och självklart kan inte Sjöstedt undgå att nämna den. Under veckan har dock tystnaden från hans lekkamrater varit i det närmaste öronbedövande, men det hindrade inte Sjöstedt från att ikväll vara synnerligen tydlig i frågan. Vänsterpartiet vill sitta i regering, de tänker inte samarbeta med någon från högerblocket och de tänker inte vika sig i sina kärnfrågor. Starkt och bra, och precis den typ av principfrågor som forumet lämpar sig bäst för.
Sjöstedt är vanligtvis en stark talare, och det är absolut inget dåligt tal han håller ikväll. Han når däremot inte upp till sin fulla potential och jag kan inte säga annat än att jag är lite besviken. Jag förväntade mig ett brandtal, men ikväll kan man säga att Sjöstedt snarast bara glöder.
