En av svensk politik allra slitnaste spaningar är att Fredrik Reinfeldt är trött. Ikväll utstrålade han dock allt annat än trötthet, och talade med en kraft som vi inte sett på länge. Kanske är det glädjen över att det nattsvarta opinionsläget ser ut att ha skiftat något, eller möjligtvis insikten om att det börjar bli riktigt bråttom för moderaterna, som ger den extra nerven. Oavsett vilket, så är det roligt att se på.
För att vara en politiker med så allvarlig framtoning, som Reinfeldt ändå är, så skämtar han alltid förvånansvärt mycket. Han har en slags torr och ironisk humor, ofta med en lite elak udd, och ofta levererad med ett allvarligt ansikte. När det fungerar är det riktigt roligt, men tyvärr så ramlar det ibland över i att mest verka drygt eller mobbaraktigt. Ikväll så briljerar han, och lyckas nog klämma fram ett litet fniss från den mest hårdnackade motståndare.
Det är ett svårt läge att vara i en maktposition, men ändå ligga under i opinionen. Man har i det läget allt ansvar och har aldrig möjligheten att kunna stå för det nya eller för förändringen. Alla nya förslag som läggs kan bemötas med ett surt ”för lite, för sent” eller ett ”men varför har ni inte gjort det tidigare?” Reinfeldt bemöter detta genom att vara ytterst konkret och genom att i talets avslutning riktigt peppra publiken med den egna sidans bra förslag och den andra sidans dåliga.
Det här talet är en triumf för rutin och bra förberedelser. Det är ett välskrivet tal, med tydlig disposition och det syns att Reinfeldt känner sig bekväm med det. Just för att han kan det så bra kan han lätt lämna manus för att klämma in en liten kommentar eller ett litet skämt och kan även hantera när delar av publiken vänder sig emot honom. Det ger en varmare och mer personlig känsla och för honom närmare publiken.
Över huvud taget kan man inte göra annat än att berömma hans publikkontakt. Han ser ut över hela publiken, han skämtar aktuellt och han växlar tempo på ett sätt som gör att de aldrig blir uttröttade. Hans är välformulerad och erbjuder många språkliga krokar för publiken att hänga upp i minnet på, vilket gör det både lätt att lyssna på och lätt att komma ihåg.
Till skillnad från förra året, då Reinfeldts almedalstal var ett brandtal riktat till de egna sympatisörerna, så riktades detta till hela Sverige. Hans sikte är tydligt inställt på september och det är tydligt att han inte givit upp. Igår kallade Åsa Romson honom för ”motsträvig åsna” men ikväll glimtade, för första gången på länge, återigen stridshingsten fram.
