Blodpudding är Löfvens starkaste kort om han blir statsminister

Socialdemokraternas dag avslutades med Nikodeumusamtal i Domkyrkan. Mats Hermansson, domprost och Barbro Matzols, journalist på Kyrkans tidning samtalade med Stefan Löfven. Det var ovanligt trångt i kyrkbänkarna och jag frågade honom efteråt vad han trodde det berodde på. Löfven talade varmt om det engagemang som kyrkan skapat med klockringning mot främlingsfientlighet och sa sig vara stolt medlem i Svenska Kyrkan. Men visst trodde han att han själv som förhållandevis ny partiledare och statsministerkandidat också var ett dragplåster.

Men Gud tror han inte på. Han menar att han hämtar styrka och energi hos sin fru Ulla, och sa att det är viktigt att ”bottna i sig själv” när förväntningarna på honom ibland blir skyhöga. Löfven tycker att partipolitik hör hemma i Svenska kyrkan och vill förstås ha en socialdemokratisk prägel på verksamheten. När Barbro frågade om det är rimligt att man från partierna engagerar sig i ett trossamfund när vi idag ser så många religiösa inriktningar i Sverige slingrade han sig och pratade om något som kunde tolkas som vikten av ekumeniskt samarbete.

Efter en lång och intensiv dag i fokus undrade jag vad han var mest nöjd med. Han sa utan att tveka att det hade varit fantastiskt att få prata från Almedalsscenen. Att han från scenen hade upplevt att det var rekordmycket folk och han strålade verkligen när han pratade om känslan han hade haft. Det var onekligen mycket folk i Almedalen och även i Domkyrkan, där människor kom extremt nära honom där han stod i kyrkgången och delade ut ljus. Jag frågade om han aldrig var rädd i såna här sammanhang, vi har trots allt haft två ministermord i Sverige. ”Nej aldrig”, sa Löfven, och han såg verkligen ut att mena det.

Jag frågade vad han tyckte hans framgångsfaktor skulle vara om han blev statsminister i höst och då nämnde han först sin arbetarbakgrund och det faktum att han ätit blodpudding. Jag undrade verkligen hur detta kunde vara det mest meriterande för en svensk statsminister som talat sig varm för att ta plats i världspolitiken. Och han tillstod då att han jobbat mycket internationellt och har god erfarenhet från näringslivet. Det kändes ju lite mer meriterande.

Vad beundrade han då sin motståndare Reinfeldt för? Beundra tyckte Löfven var fel ord när det gällde Reinfeldt men han tyckte han gjort ett bra jobb som lyckats hålla ihop regeringen så länge. Frågan är om Löfven själv funderar på en del på det med tanke på de samarbetsparter han kan se fram emot att få vid en eventuell valframgång.