Etiketten som Sveriges roligaste partiledare går inte att ifrågasätta och än en gång fick vi skratta till Göran Hägglunds vitsar samtidigt som det i talet gavs politisk konkretion parallellt med synen på ett flertal sakfrågor.
Då var det dags för det första inlägget som gästande retoriker för Makthavare under Almedalsveckan. Under veckan kan ni följa mig kommentera mediernas retoriska frågeställningar kring partiledartalen, där Hägglund var först ut igår för Kristdemokraterna. Två aspekter framträdde i mediekommentarerna kring Hägglunds tal. Den ena var den vida tematiseringen, den andra partiledarens stilenliga humor.
Hägglunds tematisering
Hägglund slår på brett och som retorisk konsekvens sker en förskjutning i vilka sakfrågor han väljer att fördjupa. Att ytligt slå fast ett ställningstagande för ett femte jobbskatteavdrag, varvas med längre resonemang. Som i fallet med problembeskrivningen bakom det konkreta förslaget för mindre förskolegrupper. Att i en talsituation som Almedalen gå till denna nivå av konkretion i ett politiskt förslag är något nytt för Hägglund, vilket även Maria Abrahamsson påpekade för Expressen, och vi kan möjligtvis i talet skåda en trend där förslag och konkretion blir allt viktigare i den politiska retoriken. Bidragande kan självfallet vara att det gäller sista budgeten före valet.
Talet ansågs på flera håll vara för tematiskt spritt. Detta är som mest tydligt i partierna efter Europapolitiken då Hägglund betar av flera ämnen i rask takt. Bidragande orsaker till denna uppfattning kan även vara att ämnespartierna ibland saknar en röd tråd. Dessutom hade påannonseringar och bryggpartier gjort det lättare att minnas och hänga med i talet.
Humorn
En aspekt kring Hägglunds humor värd att nämna är hur han redan vid pressträffen i Visby spelade alla ett spratt. När talets manus lämnades ut till journalisterna sade Hägglund att vissa delar kunde komma att läggas till i efterhand. Som KG Bergström sedan kommenterade så fick såväl han som flera bevakare en positiv överraskning när Hägglund kom till den inledande serien av absurda metaforer och ordvitsar med orden ”Har vi några Göteborgare i publiken?” Fördelen med att anspela på just ordvitsar, är att vi som åhörare kan skratta såväl åt som med Hägglunds språkliga kreativitet.
Att Hägglund är rolig och skulle kunna sadla om till bejublad ståuppkomiker är journalistkåren enig om. Färre pratar däremot om styrkor och svagheter eller själva syftet med humorn. Så vad vinner Hägglund då på att vara rolig? En aspekt är hur en annars sliten kritik om oppositionens splittring genom humorn kan få förnyad kraft. En annan är hur det med absurda jämförelser och anspelningar går att skapa minnesvärda formuleringar som skapar gillande bland både partiaktiva och politiskt mindre intresserade. Jämför exempelvis med Tage Danielssons klassiska satir kring sannolikhet. Problemet med humor i politisk kommunikation är dock att humorn lätt får ett egenvärde och slutar besjäla eller understödja en annars innehållsrik argumentationslinje. Om Hägglund klarade denna balans lämnar jag däremot åt er läsare att bestämma.
