Oron för att Socialdemokraterna under [[Stefan Löfven]] har valt fel strategi är påtaglig bland deras anhängare.
I den socialdemokratiska idétidskriften Tiden skriver avgående chefredaktören [[Daniel Suhonen]] om risken för att passiviteten skulle kunna kröna Sverigedemokraternas [[Jimmie Åkesson]] till nästa ”arbetarledare”.
Byter man inte strategi och politik kommer sannolikt två saker hända: SD kommer fortsätta att få ökat stöd och Fredrik Reinfeldt sitter kvar efter valet 2014.
[…]
I stället har S detta krisår 2012 valt att göra exakt det som de politiska teoretikerna varnat för. Lagt sig nära Moderaterna. I takt med att konflikterna i samhället ökat har de försvunnit från politiken.
S-förslaget till ny skattepolitik blev i stort sett: inga förändringar. Om höstbudgeten var S-kritiken främst att regeringen spräckte budgetreglerna, inte att man lät bli att ge mer pengar till kommunerna eller investeringar. Varje dag kommer rapporter om ökade inkomstklyfter, bostadsbrist, arbetslöshet, människor som far illa, kommuner som inte klarar välfärden hela vägen ut, järnvägar som står still eller busslinjer som dras in. Och om fler flyktingar. Att inte ta en hård reformistisk konflikt om alla de viktiga uppgifter som politiker ska göra något åt men där politiken dragit sig tillbaka, är ett oförlåtligt misstag.
[…]
För att hindra att Jimmie Åkesson blir den nya arbetarledaren måste Stefan Löfven våga vara det genom att på allvar börja fajtas med Fredrik Reinfeldt. Det räcker inte med piruetter och retoriskt småjabbande. Det behövs en storslägga. En rak vänster. Lite riktig särskiljande reformism.
Men Suhonens och vänsterns invändningar mot Löfven verkar inte handla så mycket om strategin som att man inte tycker om politikens innehåll.
Oavsett vilket kan den socialdemokratiska passiviteten mycket väl framstå som märklig med tanke på Alliansens trötthet och idéfattigdom.
Men det betyder inte att Löfven skulle vara inne på fel spår.
Det är inte alltid den boxare som går på offensiven som vinner matchen. En motståndare som känner sig tvingad att attackera p.g.a. att han ligger under på poäng riskerar att blotta sig för kontraattacker.
Löfven ser i dag ut att försöka undvika att göra några stora misstag som skulle kunna skada Socialdemokraternas ledning.
Trots att väljarnas fortfarande har större förtroende för [[Fredrik Reinfeldt|Reinfeldt]] än för Löfven är det Socialdemokraterna som är det största partiet i de flesta opinionsundersökningar.
I senaste Demoskop tappade t.ex. Moderaterna hela 3 procent samtidigt som Kristdemokraterna ligger under riksdagsspärren.
Och hos YouGov backar Moderaterna från 30,3 till 27,4 procent. Socialdemokraternas siffror är däremot stabila. Man ökar med 0,1 procent till 31,4 procent.
I samma mätning anser dessutom en majoritet – 40 procent – att Sverige är på väg i fel riktning. Det är en ökning med 4 procent från december.
Siffran för de som anser att regering håller rätt kurs ligger på 35 procent. En minskning med 3 procent.
”I mitten av förra mandatperioden låg också Alliansen pyrt till. Skillnaden mellan nu och då är att då var folket förbannade på regeringen. Nu är man mer trött på den och det är svårare att hämta sig från trötthet än från ilska”, säger analyschef [[Stina Morian]].
Detta visar att det snarare är Reinfeldt & Co som är i mest desperat behov av en ny strategi. Inte de rödgröna partierna.
Den stora frågan för Löfven är snarare om partiet klarar att lägga om taktiken ifall förutsättningarna skulle förändras. Vad gör man om opinionen skulle vända uppåt för Alliansen?
Men så här långt ser ”steady does it” ut att vara en strategi som fungerar.
(Detta inlägg har även publicerats på The Campaign Dossier.)
