Makthavare.se sammanfattar partiledardebatten i SVT Agenda genom sina skribenter [[Eva Cooper]] och [[Magnus Ljungkvist]], som från var sin politisk horisont försöker sprida ljus över det viktigaste som skedde i debatten.
Budskap
Eva Cooper: Det ökade antal varsel blev avstampet på partiledardebatten där fokus låg på sifferexercis. Siffrorna slängdes hit och dit vilket ganska omgående fick den tidigare s-ministern [[Marita Ulvskog]] att twittra om man kunde få siffror på hur många som bytt kanal till Solsidan-premiären på TV4. En helt berättigad fråga. Alla partiledarna behöver hitta fler ”en månadslön om året”-beskrivningar (eller för all del, ”en hamburgare i månaden”) för sina respektive förslag. Det var på tok för många stora siffror som flög runt i en rasande fart. Klart att en budgetdebatt måste innehålla budgetsnack, men det kan göras på olika sätt. Det här var inte det bästa sättet.
Budskapet som många väntade på, [[Stefan Löfven]] om vinster i välfärden, vad blev det av det egentligen? Ja, vinster ska inte förbjudas, menade Löfven, vilket vi förmodligen inte blev så mycket klokare av. Klok var däremot [[Jan Björklund]] när han konstaterade det uppenbara: få startar företag för att gå med förlust.
Magnus Ljungkvist: När debatten startade med jobbfrågan blev det tydligt att debatten om arbetslösheten i Sverige har gått i stå. Eftersom regeringen aldrig behöver stå till svars för sina påståenden om effekten av deras åtgärder (var är den journalistiska prövningen?) och socialdemokratin inte kan pröva sina åtgärder, blir debatten svårförståelig och innehållslös, trots att det är den frågan som kommer avgöra valet 2014. Stefan Löfvens angrepp på regeringen för siffertrixeri fick inte riktigt fäste trots att han har en hel del belägg för sin anklagelse.
Det var [[Fredrik Reinfeldt]] och Stefan Löfven som fick mest utrymme, men Reinfeldt vägrade gå i svaromål om effekten av den egna politiken utan backade hela tiden till försvarspositioner kring utanförskapet från 2006 och finanskrisen från 2008.
När ekonomin diskuterades blev var och en som minns sina samhällskunskapslektioner ledsen. Alliansen försvarade ett gigantiskt lån som togs upp för en skattesänkning så att svenska bolag skulle kunna konsumera mer, men man kallade det en investering. Investeringar = sparande och motsatsen till konsumtion, fick man lära sig redan i gymnasiets första årskurs. Det har Reinfeldt och kompani glömt.
Avsnittet man hade hoppats lite på – om vinster i välfärden – blev avslaget i avvaktan på ett rejält socialdemokratiskt besked. De utdragna beskeden från socialdemokratin är ett hinder för partiet att ta plats som ett tydligt regeringsalternativ.
Power
EC: [[Annie Lööf]] berättade att kejsaren är naken. Hur ska man annars beskriva sverigedemokraternas budgetmotion, där de vill göra det svårare för utrikes födda att jobb? Och [[Jimmie Åkesson]] bad om ursäkt för att han var tjatig när det gäller invandrare. [[Jonas Sjöstedt]] bjöd på en balanserad ton, med obalanserad politik, och Fredrik Reinfeldt bjöd inte på mycket alls. Att motståndarna lånar till skattesänkningar var något som användes flitigt, framförallt från Löfven. Men den som sa det han var det. Socialdemokraterna har enligt sin budget ett negativt finansiellt sparande nästa år. Det betyder att även de med samma retorik lånar till skattesänkningar.
Men powertoppen vinner Lööf inte, det gör i stället miljöpartiets [[Åsa Romson]] som var i allra bäst form. Hon hanterade dessutom dissandet åt höger och vänster med bravur.
Jimmie Åkesson, som rimligtvis borde göra detsamma, var ljummen i flera ämnen – men fick upp ångan ordentligt när det handlade om flyktingar. I de allra flesta frågor svarar inte politiker på varandras påståenden och frågor, men kanske är det extra tydligt i just invandringsfrågor. Att säga att Jimmie Åkesson är omänsklig, a lá Jonas Sjöstedt, är inte hur man bäst för en diskussion om till exempel den ökade anhöringinvandringen. Lööf ställde dock den avgörande frågan: vad har egentligen sverigedemokraterna att komma med när det gäller integration? Frågan blev tyvärr obesvarad.
Jan Björklund och [[Göran Hägglund]] var båda bra, men inte briljanta. Någon gång var det nästan som om Hägglund själv blev överraskad över att han fick till en oneliner. Men när pensionärsskatten kom på tal smällde det till i det Hägglundska lägret, som bråkade friskt med Löfven om vem som var mest seniorvänlig och den största skattesänkaren (!).
Minst kraft var det, överraskande nog, i Reinfeldt. Kanske var det en strategi; att lämna utrymme till de hotade småpartierna i alliansen? Hans stolthet över allianskollegornas genomslag i budgeten får mig att misstänka det. Det behöver dock inte vara till statsministerns nackdel. Minns bara vilken lyckad s-strategi det har varit att idka tystnad som politisk metod.
ML: Statsministern var osynlig som Hemlige Mållgan. Kanske försökte han vara vän till de snubblande småpartierna. Han försökte bjuda dem på att de minsann haft inflytande över politiken. Men nää. Strategin – om det var en strategi – är dum. Man förväntar sig att en statsminister som lett nationen i sex år ska kunna ta plats med pondus. Fredrik Reinfeldt såg trött ut. Pyramidalt sömnig. Hans motsats Åsa Romson var stark i debatten och den som klarade balansgången bäst, men sneglade ofta mot Löfven för stöd. Jimmie Åkesson imponerade också från sin ytterkantsposition. Bland alliansens företrädare jabbade de tre småpartierna så mycket de kunde, men fokus halkade hela tiden över mot statsministern som drog till sig uppmärksamheten, när han var tyst såg man hur de övriga partiledarna sneglade åt hans håll hela tiden. Jonas Sjöstedt argumenterade väl men kändes lite utanför. Han fick ta emot slängar från Romson och blev inte försvarad av Löfven. Vänsterpartiet har en svår position. Göran Hägglund såg pressad ut och obekväm i att försvara regeringens politik, han gör det i ord men grimaserar illa under tiden. Hans roll som regeringens sociala samvete funkar dåligt. Lika dåligt klarade sig Annie Lööf som verkade använda sig mycket av färdigskrivna repliker. Björklund gjorde en habil insats, men verkar ha tappat stinget i skolfrågorna. Han fick rejält med stryk av Romson.
WTF-faktor
EC: Alliansens reklam för Espresso House efter gårdagens fikastund på ett av caféerna i Stockholm måste ha varit guld värd för kedjan.
Vidare var Stefan Löfvens hånfulla attityd mot framförallt Lööf osedvanligt osmickrande. Ett hånfullt leende lekte i mungipan under stort sett hela debatten. I övrigt bjöds det knappast på några större överraskningar.
ML: När Göran Hägglund angrep oppositionen för att inte vara förankrade i landet utan bedriver en politik med storstadsperspektiv, har han nog inte tittat på en karta över partisympatierna i landet. Väljarna uppfattar åtminstone saken helt motsatt.
Hånleendena mellan Lööf och Löfven störde debatten, tycker jag. Att de gamla parhästarna c & s har svårt för varandra vet väl alla vid det här laget, men herregud… Styr det lite i teverutan.
