Utdrag ur ”Tobleroneaffären”

Med tillstånd från Norstedts förlag publicerar Makthavare.se här ett exklusivt utdrag ur [[Mikael Romero|Mikael Romeros]] bok ”Tobleroneaffären”. När historien börjar har [[Ingvar Carlsson]] precis meddelat att han kommer att avgå som socialdemokraternas partiledare. För Romero, som då är pressekreterare år [[Mona Sahlin]], innebär det bråda dagar.

Det var en väldigt ovanlig situation för partiet. Senast det socialdemokratiska partiet bytte ordförande under ordnade former var 1969 när Olof Palme efterträdde Tage Erlander. Det var 26 år sedan. Ett helt annat Sverige. Det gäller också medierna. Och bevakningen.

Då fanns en tv-kanal i svartvitt. Ingen färg-tv och en helt annan journalistik. Trots att skjutjärnsjournalistiken föddes på 1960-talet var 1990-talets journalistik oändligt mycket tuffare.
Ingvar hade gjort vad han kunnat för att underlätta processen för skiftet. Sverige var medlemmar av EU. Det akuta i den ekonomiska krisen var undanröjt. Socialdemokraterna satt vid regeringsmakten, en viktig aspekt för den som skulle komma efter. Att få tre år på sig att växa in i rollen innan man ska möta väljarna är en enorm fördel. Man kan givetvis dra fördel av den lyskraft som ämbetet i sig har.

Även i ett annat viktigt avseende var förutsättningarna goda. Det fanns gott om kapabla kandidater för uppdraget. Under Ingvar Carlssons ledarskap fick många möjligheten att växa. Där fanns givetvis Mona Sahlin. Hon och Ingvar samarbetade bra och hade stort förtroende för varandra. Mona hade visat att hon hade de egenskaper som krävdes för att klara arbetet som regeringschef. Att Mona sågs som kronprinsessa hos de allra flesta var tydligt.

Men där fanns också Janne Nygren, Anders Sundström, Margot Wallström, Anna Lindh och Göran Persson för att bara nämna några. Det såg ljust ut på avbytarbänken.

I de första opinionsmätningarna är Mona den överlägset starkaste kandidaten. I Sifo samlar Mona stöd från hela 49 procent. Tvåa är Janne Nygren med 20 procent. Winberg får 11 procent och Persson 5 procent. Mona är helt klart en enormt populär politiker. Det har hon varit under flera år. I ICA-Kurirens årliga undersökning om vem som är Sveriges mest beundrade kvinna är hon trea. Framför sig har hon bara Astrid Lindgren och Drottning Silvia. Men när väl mediehysterin sätter in kommer det att gå fort utför.

Hur såg då planen ut? Alla som vet något om Ingvars ledarskap och känsla för rent spel visste att han menade allvar. Han tänkte inte lägga sig i processen överhuvudtaget. Han hade gjort det som han ansåg var rimligt genom att skapa de förutsättningar som låg på plats. Det var tydligt att han skulle se med onda ögon på den eller dem som smidde ränker för sin egen kandidat.

Partiledarskiftet skulle ske efter de stadgar som fanns. En valberedning skulle tillsättas. Den interna demokratin skulle få ha sin gång. Problemet med det sympatiska upplägget var dock uppenbart. Tröga demokratiska processer och formella arbetsordningar lämpar sig sällsynt illa i ett allt snabbare mediesamhälle. Ingen i media tog notis om några stadgar. Media har sina egna regler.

Ett uppenbart problem var att det inte fanns någon kommunikationsplan. Jag har skrivit sådana planer otaliga gånger. Man kan ta ganska bra betalt för dem i PR-branschen, men de är svåra att få att fungera. De kräver att hela organisationen har kännedom om den och följer den. Det var naturligtvis en omöjlighet i det här fallet.

Valet av ny partiledare skulle ske öppet och demokratiskt. Om det skulle läcka ut att det fanns en plan för en viss person skulle det slå tillbaka med full kraft. Rent formellt var jag anställd av Ingvar Carlsson. Hur skulle det då se ut om jag på eget bevåg arbetade fram en plan som inte tog hänsyn till de diskussioner som partimedlemmarna önskade föra? Det skulle vara tjänstefel ur flera aspekter. Och då skulle jag inte våga möta Ingvar i korridoren.

Det var inte regeringen som ägde processen. Det var det socialdemokratiska partiet och partihögkvarteret på Sveavägen 68 som hade att svara för det arbete som skulle göras. Där fanns tyvärr inte mycket att hämta. Begränsningarna av strategiskt kunnande och tänkande var uppenbara. De bästa krafterna hade följt med in i Regeringskansliet. De hade vare sig mandat eller kraft att kliva in och lägga fast linjer för arbetet. Därifrån kom inga förslag. Planen blev helt enkelt sådan den kunde bli: vi skulle försöka hålla en låg profil och respektera den process som nu skulle äga rum. Vi skulle försöka ta oss igenom detta levande. Sex månader var dock en alldeles för lång tid. Det var naivt på gränsen till galenskap. Att ingen klokare och mer erfaren än mig tillräckligt tydligt såg riskerna med att en kvinna för första gången skulle utmana om det högsta ämbetet.

Trots att det pratades en hel del om glastak och annat. För fördomarna fanns självklart där. Lika självklart som de finns i hela vårt samhälle. Mot kvinnor. Mot invandrare. Mot homosexuella. Ingen statsminister har varit kvinna, invandrare eller öppet homosexuell.

Jag var verkligen ingen ”spindoktor” av amerikanen James Carvilles kaliber, som var Bill Clintons legendariske valstrateg. Inte ens i närheten. Jag hade ingen erfarenhet av det som skulle ske. Jag var pessimistisk. Det borde vara omöjligt att klara sig helskinnad igenom en sådan lång tidsrymd.

Det var det.

* * *

Den 6 september är Mikael Romero gäst på säsongspremiären av Makthavaröl.

Kommentera