Efter folkrörelsepartiet

På fredagen disputerar statsvetaren [[Svend Dahl]] med avhandlingen Efter folkrörelsepartiet. Dahl har närstuderat miljöpartiet, socialdemokraterna och moderaterna, och granskat aktivism och förändringsvilja bland de tre partiernas medlemmar.

Vilka engagerar sig i partierna? Varför? Hur ser de på den egna politiska karriären och engagemanget i sakfrågorna? Hur ställer de sig till det egna partiets politiska kursomläggningar? Efter de senaste årens diskussioner om nya moderaterna, det rödgröna samarbetet och Socialdemokraternas rådslag ger Dahl en bakgrund och fördjupning i hur partiaktivisterna uppfattar förändringen.

Dahl beskriver hur partimedlemmarna socialiseras in i en föreställning om att de måste göra karriär och få uppdrag. Hur respektive parti hanterar de frågorna varierar naturligtvis beroende på partikulturen, men strävan uppåt och framåt finns i alla partier. Hos m är det uttalat, där får man lära sig att sätta upp mål för partikarriären redan på MUF-kursen.

Relationen till partiet, i skärningspunkten mellan idealism och karriärvilja, påverkar sannolikt medlemmens tolerans för politiska kursförändringar. En ung moderat citeras: ”Man kan inte vara slav under en ideologi, utan måste förhålla sig till verkligheten. Men gränsen går kanske vid en massa förststatliganden utan anledning, om vi skulle börja förstatliga alla McDonalds.”

Partipolitiken förändras inte i det tysta – tvärtom finns en kontinuerlig bevakning – men Svend Dahl tar ett helhetsgrepp på förändringen, och hur just medlemmarna hanterar den. Avslutningsvis varnar han för att politiken riskerar fortsätta fjärma sig från medborgarna, och enbart ha koll på dem genom opinionsundersökningar. I det läget riskerar, för att citera Dahl, en bristande förmåga hos partierna att företräda medborgarna leda till förändringar i partistrukturen – kanske rentav till framväxten av nya folkrörelser.

Kommentera