På fredagsförmiddagen hölls ett seminarium om teoretiska perspektiv på queerrörelsens barnlängtan. Genusforskaren Ulrika Dahl modererade samtalet mellan Ulrika Westerlund, ordförande RFSL och Sara Edenheim, historiker.
[[Ulrika Dahl]] inledde samtalet med att förklara hur reproduktionspolitik handlar om framtiden och drömmar, om populationer och om vilka som får reproducera sig och om reproduktionsteknologi, som vi allt mer kommer att behöva när vi vill reproducera oss senare i livet.
Ulrika Dahl vill att seminariet ska bli en filosofisk diskussion kring vad det betyder att ”en rörelse blir fixerad vid reproduktion”.
[[Sara Edenheim]] och [[Ulrika Westerlund]] får svara på frågan om varför de tror att familjebildning har blivit en så viktig fråga för hbt-rörelsen:
- Det är uppenbart att det finns många människor som gärna vill få barn, hbt-gruppen skiljer sig inte från andra människor på det planet, svarar Ulrika Westerlund. Några av de frågor som RFSL tycker är olösta på barnområdet är moderskapspreskription, fler än två vårdnadshavare, att så få inhemska adoptioner förekommer, embryodonation, samt att det saknas en utredning om surrogatmödraskapsöverenskommelser.
Sara Edenheim:
- Jag tycker att det är rätt så logiskt att frågan blir central för en hbt-rörelse. Vad som är intressant är varför så många människor känner på det här sättet? Det är samma norm som får människor att behöva känna sig som man eller kvinna. Men det finns något i barnreproduktionen som vi måste diskutera, varför vill vi ha barn? Det är ofta ett ganska egoistiskt projekt, vi försöker fylla framtiden med oss själva. Man vill försäkra sig om att framtiden är likadan som den är nu, vår samhällsordning är beroende av barn som produkter. Men reproduktion ska kanske inte ska vara meningen med livet, säger Sara Edenheim.
Under seminariet kom också frågan om surrogatmödraskap upp och huruvida RFSL tänker på de som bär barnen.
- Vi driver att det ska bli möjligt att göra såna här överenskommelser i Sverige, men inte till vilket pris som helst, det får inte ske på bekostnad av kvinnor. Vi tror att det går att göra såna här överenskommelser utan att kvinnor blir utnyttjade. Vi vill undersöka den möjligheten, men vi kan ju också komma fram till att det inte går.
Nästa fråga från Ulrika Dahl handlar om att det är svårt för homosexuella män att adoptera. ”Det är svårt att få tillgång till barn, finns det någon gräns för vad vi kan göra i den här rätten eller självklarheten att få barn?”
Sara Edenheim kallar dessa frågor pro-natalistisk politik, och vill hellre diskutera anti-natalism.
- Ingen ska kunna använda surrogat, ingen ska kunna adoptera. Jag ser inte behovet av att vi ska kunna skaffa barn, förutom att vi vill. Det finns många som vill ha en bil, men det blir inte så att vi vänder på lagstiftningen för att alla ska kunna få bil, enligt Edenheim.
Har hbt-communityt lyckats förändra synen på barn? undrar Ulrika Dahl.
- På den återkommande frågan om alla har rätt att få barn så är svaret är nej. Vi måste ändå kunna diskutera det här eftersom många vill skaffa barn. De här frågorna dyker alltid upp i relation till hbt-personer, men inte i samhället i övrigt. Det är klart att man kan vara medförälder till sin systers barn, men varför ska de här frågorna alltid ställas till de som inte kan skaffa barn. Det här bör istället diskuteras i samhället i stort.
- Fokus ska inte alls ligga på hbt-rörelsen, fokus bör ligga på majoritetssamhället, de som reproducerar sig mest, men vi är också en del av majoritetssamhället. Det är allas ansvar som vill ha barn, Sara Edenheim.
Mycket av reproduktion handlar om de teknologier som vi använder oss av. Hbt-föräldrar blir också affischnamnen för de här teknologierna, är det bra? frågar Ulrika Dahl vidare.
- Det finns en bild av att surrogatmödraskap används av manliga samkönade, men det stämmer ju inte. Det finns många teknologier som berör långt fler än hbt-perspner. Det utmålas gärna så, men det är inte så det ser ut i verkligheten. Det har funnits tillgång till insemination med donerade spermier sedan åttiotalet, men det var först när kvinnliga par började använda tekniken som man började betona vikten av att barn ska få reda på sitt ursprung. Enligt svensk lag har heteropar kunnat använda denna teknik i 20 år utan att den diskussionen kommit upp, säger Ulrika Westerlund.
- Det är inte underligt att det är folkpartister som driver de här frågorna, det är något som går väl ihop med den liberala drömmen. Den homosexuella familjen kan användas som en symbol för evolutionens sista steg, nu kan alla leva som heterosexuella. Men homorörelsen och queerrörelsen är inte samma sak. Saker som queerrörelsen har tagit upp har inte tagits upp av homorörelsen, Sara Edenheim.
