Mediernas mani på mystisk makt

Den svenska politiken har blivit ett gigantiskt Almedalen. Ett politiskt samtal som pågår – jämt!

Seminarium: Makt och mystik i politiken
Arrangör: Greatness PR
Plats: Trädgården, Tunnbindaregatan 3
Publik: drygt 100
Moderator: [[Cecilia Garme]]
Budskap: Beskrivningarna av partierna är fyllda med mystiska attribut, som är så vanliga att vi oftast inte tänker på det.
Citatet: ”Parlamentariskt kaos – det är en minoritetsregering där inte socialdemokraterna är med.”

[[Lars Stjernkvist]], socialdemokratisk räv, var både uppgiven och entusiastisk när han på seminariet om Makt och mystik i politiken beskrev hur politiska beslut fattas i dag. Han kunde inte helt och hållet stödja den vida spridda bilden om sitt partis ”mäktiga” verkställande utskott.

Mediernas sätt att berätta om politiken gömmer inte sällan mystiska inslag som ständigt upprepas. Men Greatness seminarium handlade mest om hur olika väljarna uppfattar de olika partierna.

Ja när jag beskrev Lars Stjernkvist som politisk ”räv” så var det ett typiskt attribut som vi alla gärna tar till för att ladda in mer känsla och spänning i berättelsen. Eller mystik.

Opinionsanalytikern [[Arne Modig]] presenterade under ett imponerande mandelträd en undersökning om hur väljarna ser på partiernas kultur och förhållningssätt till makt. Då blir en komprimerad och förenklad bild så här:

Moderaterna – ett enigt maktparti.
Socialdemokraterna – ett splittrat maktparti.
Miljöpartiet – demokratiskt.
Sverigedemokraterna – sekt.
Folkpartiet – elit styr.
Centerpartiet – oenigt.
Vänsterpartiet och kristdemokraterna – små grupper bestämmer, men inre strider.

Det här är alltså väljarnas uppfattning om partierna. Att moderaterna är ett maktparti med mycket lite av stridande viljor. Enigheten visar sig i att man låter mycket av besluten ligga på partiledaren.

Socialdemokraterna är mer sammansatt. En stor organisation med bred förankring, men splittrat.

Miljöpartiet kommer ut som ett öppet och demokratiskt parti där medlemmarna har stort inflytande. Sverigedemokraterna liknar mer en sekt, där en liten grupp bestämmer bakom stängda dörrar.

Bilden av de mindre partierna är lite mindre tydlig i undersökningen.

Journalisterna hamnar ofta i klyschfällan, konstaterades i panelen. Men både medier och partier behöver en berättelse, en saga, för att uppfattas som spännande.

I många år har journalister närmast tvångsmässigt talat om socialdemokraternas verkställande utskott (VU) som ”mäktigt”. Redan när Tage Erlander blev partiledare talades det om att hans väg mot makten inleddes när han tog plats i det mäktiga VU. Konnotationen kan spåras till Sovjetunionens ”mäktiga” politbyrå.

Det finns ett behov av att göra politiken intressant, sa [[Katarina Barrling Hermansson]], statsvetare vid Linnéuniversitetet. Demokratiska processer är väldigt förnuftsbaserade, ett uttryck för det som Max Weber kallade avförtrollning. Vi behöver lite trolleri i politiken.

Men makten ligger inte alltid där den ser ut att ligga. Lars Stjernkvist berättade att en lång diskussion kunde utmynna i att [[Göran Persson]] avslutade med orden ”ja, kan vi vara överens om att vi låter diskussionen vara vägledande?”. Det är ibland mycket svårt att förstå hur ett beslut har fattats, konstaterade Stjernkvist. Han menade att svensk politik har blivit som ett Almedalen – året runt.

Vi har gått från korporativismen, med starkt organiserade intressen till torget, sa Barrling Hermansson. Ett kaos som är förvirrande. Pluralism.

För att förstå partierna måste man veta hur det fungerar, sa moderaternas förra ”spindel i nätet” [[Ulrica Schenström]]:

- Vi moderater är väldigt pålästa. Den som har läst flest böcker vinner. Medan i centern, där ska man vara listig. Den med flest rävar bakom öronen inner.

Schenström skrattade gott åt en tidigare kartläggning i Makthavare.se om vad mediernas begrepp egentligen betyder. Särskilt den om att ett ”hemligt möte” – det är ett möte till vilket TT inte har bjudits in.

Och mediernas förtjusning i att spekulera om vem det är som ”egentligen” bestämmer. För det kan ju inte vara chefen…

Svenska Dagbladets mäktige politikreporter [[Göran Eriksson]] erkände att det förekommer klyschor i journalistiken, men han påminde om att han alltid har läsarnas perspektiv.

Verkställande utskottet är fullkomligt obegripligt, det är ren gallimatias. Om vi skriver att det är mäktigt så förstår läsarna varför vi har den här jättestora artikeln.

Moderatorn Cecilia Garme noterade en glidning i skildringen av Moderaternas sätt att besluta. Det som förr benämndes bunkern omtalas nu ofta som den inre kärnan.

Panelen kom också in på hur partiernas företrädare bör klä sig. Om man från början uppfattas som att tillhöra de välbärgade är det inte smart att klä sig i pärlor och exklusiva märken. Man ska inte förstärka i onödan det som kan stöta bort väljare, ansåg Katarina Barrling Hermansson.

Ta Sverigedemokraterna. Vi vet att de är nationalister, så de behöver inte klä sig i folkdräkt. Och särskilt olämpligt är det att dra på en folkdräkt som man har hyrt på Skansen.

Du måste vårda den egna identiteten, sa Lars Stjernkvist. För vår del har det varit blå byxor och annat. Jag tror att en av faktorerna bakom att [[Mona Sahlin]] fick avgå var att det fanns en oro för att de attribut som var förknippade med Socialdemokraterna sedan länge riskerade att tas bort.

Avslutningsvis fick publiken i uppdrag att svara på ett antal frågor genom att räcka upp handen samtidigt som den blundade. Det resulterade bl a i att [[Gudrun Schyman]] hade mer makt än [[Åsa Romson]] och att Göran Eriksson, SvD, hade mer makt än kungen.

Kommentera