Efter att igår ha läst twitterflödet taggat med #almedalen nås jag av informationen att:
1. Vi är alla på väg till Almedalen antingen med flyg eller båt.
2. Vi har alla packat. Det var rätt svårt.
3. När vi kom fram slogs vi av hur lugnt det var i Visby i lördags kväll. Vi kallade det ”lugnet före stormen”.
Det var när [[Eric Rosén]], nyhetschef på Nyheter 24, skrev ”Vore kul om nån kunde twittra om hur det går med packningen inför Almedalen” som jag började skratta, känna mig träffad och redan uttråkad. Behovet att få läsa om hur folk packar inför Almedalen var med råge redan mättat. Men det fick mig att tänka på vilka vi är som packar ner klänningar och paraplyer och beger oss till Visby.
Almedalen ska vara Sveriges största politiska mötesplats. Veckan presenteras som något unikt både i Sverige och resten av världen, där öppenheten och demokratin är på topp, och alla har möjlighet att få gå på alla kostnadsfria seminarier och möta makten.
Det låter fint. Men vilka är här egentligen, och vilka har råd att vara här?
Svar: Vi är här. Vi som inte ligger på soffan, som röstar, tycker, tänker och har viktiga jobb som betalar resa och boende under Almedalsveckan, och vi som har asdyra iphones som vi inte vill tappa i Visbys kullerstenar. Vi tillhör den ofta vita medelklassen och vi är oerhört lika varandra.
Almedalsveckan är mer av en firmafest än en demokratisk plattform där vanliga människor får möta makten. Låtsas inget annat. Så, nu kan vi fortsätta twittra om var vi ska äta lunch, vädret, och var det bästa minglet finns.
