Almedalsveckan är en organism vars blodomlopp numera rymmer mycket mer än partipolitik, men partiledarnas tal och utspel är fortfarande ryggraden i veckan. Därför kommer det att blixtra till fast det inte är valår, eftersom två viktiga partier har splitter ny frontpersonal. Dessutom är veckan hela åtta dagar lång då Sverigedemokraterna nu ingår i evenemanget.
Många år blir invigningsdagen en aning avslagen, men intresset för [[Gustav Fridolin]] och [[Åsa Romson]] kommer att ge veckan en pangstart. Och direkt efter dem kommer [[Fredrik Reinfeldt]]. Jag skulle inte bli förvånad om det blir publikrekord någon av dessa dagar.
Sedan går nog den partipolitiska temperaturen ner något. [[Lars Ohly]], [[Jan Björklund]] och [[Maud Olofsson]] riskerar att mötas av gäspningar, om de inte har något fläskigt utspel förstås.
Men som sagt, Almedalsveckan är inte längre en politikervecka, och på seminarie- och mingelfronten finns ett omfattande smörgåsbord att ta för sig av. Jag ska inte trötta er med mina egna prioriteringar, men jag tror att Ullman PR:s och Marknadsföreningens i Stockholm debatt om drevjournalistik med både Expressens chefredaktör och Hovets informationschef på plats (och undertecknad m fl) kommer att höja pulsen på en och annan.
PR ja. Varje år är det ett antal tyckare som surnar till för att PR-konsulter agerar, snackar och syns under Almedalsveckan. Det var liksom ”bättre förr”, när det var ordning. När partierna stod för alla evenemang. Nu tror jag att de figurer som vill hindra vissa kategorier från att vara med i den demokratiska folkfesten för en tynande tillvaro, men vad tror ni att PR-konsulter ägnar sig åt när de är i Visby under Almedalsveckan?
Jag tror att de (vi) gör tre saker: 1) Hjälper kunder att hitta bra kontakter och bygga nätverk under veckan, 2) Visar upp sig själva för kunder och andra för att bygga eget varumärke. Och inte minst 3) Lär sig en massa nya saker genom att gå på seminarier och upptäcka verkligheter och synsätt som de inte visste om.
Och här har vi en alltför ofta förbisedd finess med veckan i Visby. Det är ju gratis Komvux! Mer än 1400 kortkurser på en vecka. Sommarkurser i vacker omgivning, öppet för alla. Gratis.
Personligen blir jag alltmer övertygad om att det är lättare att lära sig nya saker i sammanhang där det förekommer känslor och värderingar. Ja, även konflikten kan vara en god motivator för att vilja ifrågasätta sina egna attityder och uppfattningar.
Två politiska USA-kändisar kommer till Almedalen i år. Bara en är synnerligen välkänd, Jesse Jackson som gästar Prime PR på måndag. Dagen efter är sjukvårdsreformarkitekten David Cutler gäst hos Skandia. Men jag har svårt att se att dessa män kommer att ge särskilt mycket avtryck.
Efter de partipolitiskt avslagna dagarna i mitten av Almedalsveckan, då seminarier och rosétäta mingel utgör nervcentrum för många av oss nördar, lär socialdemokraternas fredag bli en eruption av något slag. Har [[Håkan Juholt]] i tungviktsklassen att göra? Samtalsämnet runt Donners plats på fredag kväll är givet.
I diskussionen om lobbyister, PR-konsulter och starka organisationer glöms ibland bort att det finns en hel del ideella organisationer som ser Almedalsveckan som en möjlighet att nå ut bland viktiga målgrupper. En möjlighet som man inte kan avstå från om man jobbar för Rädda Barnen, IOGT, eller Svenska Freds. Många av deras funktionärer sliter från tidig morgon till sen kväll varje dag. Det är inte ovanligt med arbetsdagar på 14 timmar. Hur många av dessa slitvargar kommer att uppmärksammas i de stora medierna? Mycket få, befarar jag.
Jag har i många sammanhang talat ytterst entusiastiskt om Almedalsveckan. En fantastisk mötesplats, en smältdegel där samhällsfrågor diskuteras under unik öppenhet. En tillgång för demokratin. Min vän och kollega [[Pelle Thörnberg]] har kallat det för ett julbord för den samhällsintresserade. Det finns så mycket gott i utbudet, och det är lätt att man får i sig för mycket.
Själv ser jag denna koncentration av människor, kompetens, debattglädje och engagemang på en och samma plats som en nästan surrealistisk konkretisering av tillgänglighet och närhet som jag annars bara finner framför datorn. Almedalsveckan är som internet, fast utan tangentbord och skärm.
Men hur är det med politikerna, särskilt de på höga positioner? Lever de efter Almedalsveckans oskrivna regler om att samtala, vara tillgänglig, lyssna på andra, ha tid för oväntade samtal?
Ibland får jag en känsla av att många riksdagspolitiker försöker ”bränna av” så många paneldiskussioner som möjligt, för att sedan återvända till familjen och hägrande semester långt från både journalister och väljare. Det är inte okej, om man ska sola sig i den glans av öppenhet, delaktighet och ödmjukhet som präglar veckan. Också politiker behöver lära sig nytt, också politiker behöver strosa runt i Visby och stöta ihop med både kända och okända och få till de där spontana samtalen och mötena som är en av huvudpoängerna med Almedalsveckan.
Den största risken vad gäller förtroende som Almedalsveckan löper är att börja uppfattas som bara en tummelplats för makt och pengar. Partiledartalen i alla ära, men de har ändå mest karaktären av monolog. Utan samtalen, åsiktsbrytningarna, dialogen mellan väljare och valda förlorar Almedalsveckan en stor del av sin legitimitet.
Så Gustav, Åsa, Fredrik, Lars, Jan, Maud, [[Göran Hägglund|Göran]] och [[Jimmie Åkesson|Jimmie]] – lägg inte all er tid på utspel, tal och förkunnelse i Visby! Och ha inte så bråttom härifrån när talet är avklarat. Almedalsveckans själ är lyssnandet.
