Kommentar: Problemen fortsätter efter s-kongressen

”Socialdemokratin söker inte makten för maktens egen skull.” Så inleds det socialdemokratiska kongressmaterialet. Och i inbjudan till åhörarna står det ”Vi vill också bli mer öppna”. En humoristiskt lagd person har efter röran i valberedningen inte svårt att dra på munnen åt dessa rader.

Kongressombudet [[Stig Malm]] har surnat till, rejält. Han talar om valberedningens process som ”stalinistisk” och ”apspel” och frågar sig vad ombuden har där att göra, om de nu bara förväntas konfirmera valberedningens förslag.

Efter att ha läst handlingarna till ombuden, som saknar förslag från valberedningen nota bene, är det lätt att instämma i Malms funderingar. Vid sidan av valet av partiledare och rimligtvis också en partisekreterare är tid avsatt för en politisk diskussion. Som underlag för denna har partistyrelsen skickat ut ett diskussionsunderlag uppdelat på tre områden; omvärldsanalys, politik och partiorganisationen. Alltså samma upplägg som återfinns i kriskommissionens 118-sidiga rapport.

Partistyrelsen skriver vidare att det inte ska fattas några konkreta beslut på kongressen om politiken eller dess inriktning, utan ombudens diskussion ska istället skickas med som underlag till den grupp som ska tillsättas på kongressen och som får i uppgift att revidera partiprogrammet till nästa ordinarie partikongress.

En cyniker skulle lätt lockas tro att kongressprotokollet därmed blir en intet förpliktigande hyllvärmare. En del tidiga reaktioner i den s-märkta delen av bloggosfären är också inne på detta spår, fast med hårdare ordalag:

”Grattis kongressombud, ni får prata en stund och ”inspirera” en arbetsgrupp som tar fram ett partiprogram som klubbas utan debatt om två och ett halvt år och som ändå inte betyder ett enda dugg för vilken praktisk politik partiet driver. Sen åker ni hem, och vi i partiledningen fortsätter på exakt samma sätt som förr. För vi vet bäst. Fortfarande. Viktiga saker som beslut om politisk färdriktning kan man helt enkelt inte överlåta till medlemmarna på en kongress.”

Så sammanfattar en av de till medelåldern sett yngsta och mer vitala socialdemokratiska föreningarna, Rebella, kongressmaterialet, och gör det under rubriken ”Kongressunderlaget: Ett fuck you-finger åt gräsrötterna”.

Om fler än frispråkiga Stig Malm och de lika frispråkiga unga kvinnnorna i Rebella uppfattar spelet i valberedningen och kongressmaterialet på samma sätt har den tillträdande partiledaren och sekreteraren, vilka det nu än blir, problem. Alltså raka motsatsen till den krattade manege som [[Ibrahim Baylan]] talade om i söndags kväll när han tillkännagav sin avgång.

Å andra sidan finns det en del som tyder på att det grundläggande problemet som den nya partiledaren ärver av företrädaren inte är kongressens upplägg, utan just kriskommissionens 118-sidiga rapport. Den har välkomnats av personer och debattörer som anses stå till vänster i partiet, medan andra personer på högerkanten som Makthavare.se talat med är djupt bekymrade över vad som sägs och skrivs i rapporten. Dessa personer tror att vänsterfalangen inom (s) kommer använda rapporten för att bromsa eventuella försök av partiledaren att vrida politiken åt höger, i just den riktning som [[Mona Sahlin]] pekade ut i sitt sista linjetal till företroenderådet efter att hon annonserat sin avgång.

Ekonomen och författaren [[Klas Eklund]], som var huvudsekreterare i partiets 90-talsgrupp när det begav sig och en av de tydligaste högerprofilerna i rosornas krig under slutet av 80-talet kommenterade rapporten med följande ord på facebook:

Har just klämt kriskommissionen(s) rapport och blir inte klok på den. Kapitlet ”politisk analys” (Marika L Å) innehåller mycket tänkvärt. Men helheten är extremt svår att greppa. Och den långsiktiga analysen av de underliggande klassförändringarna, förutsättningar för ekonomisk politik, globaliseringen, entreprenörskap etc är helt under isen.

Oavsett om det blir [[Mikael Damberg]] eller [[Thomas Östros]] som blir valberedningens förslag, vilket det mesta tyder på, kommer han att vara lika fastbunden vid en mer traditionell s-märkt politik som Sahlin var under sina år vid rodret, enligt dessa bedömare. De ser det som nödvändigt att politiken förändras i den riktning som Sahlin pekade ut, en fokusering på att återvinna de förlorade medelklassväljarnas röster i storstäderna.

Och därmed är den konflikten som nu utspelas bakom valberedningens sluta dörrar långtifrån över. Ty den kan ses som en utlöpare av den grundläggande politiska konflikt som manifesteras i synen på den 118-sidiga rapporten.

Eller så är det helt enkelt som så att socialdemokratin är på väg att göra en vänstergir efter att kanslihushögern ägde partiets politiska utveckling under 1980- och 90-talet. Det finns en del som tyder på det. Inte minst att de tre mest uppmärksammade, omtalade och begåvade idédebattörerna i partiet just nu är folk som fått en vänsterstämpel på sig – [[Kajsa Borgnäs]] och [[Marika Lindgren Åsbrink]] som båda skrev fram rapporten, och den just nu mest uppmärksammade s-bloggaren; [[Lena Sommestad]]

Återstår att se vilka som får rätt. De som med kriskommissionens [[Morgan Johansson]] i spetsen efterlyser traditionella stora socialdemokratiska reformer av klassiskt snitt och ser det som vägen tillbaka mot en valseger 2014. Eller de som tror att den vägen för alltid är stängd och istället garanterar en lång ökenvandring i opposition enligt den modell som labour råkade ut för efter Thatchers valseger i Storbritannien 1979.

Kommentera