Dagen då socialdemokraternas valberedning presenterar sitt förslag till Mona Sahlins efterträdare närmar sig. Samtidigt har den politiska etiketteringen av de olika kandidaterna tilltagit. Av dem som betecknas som de ”hetaste” kandidaterna till partiledarposten drabbas Mikael Damberg hårdare än någon annan av etiketteringen. Det skriver Sandro Wennberg, pr-konsult och s-bloggare.
I den processen att utse en efterträdare till [[Mona Sahlin]] har ett fåtal namn utkristalliserats som ”hetast”. I takt med att vi närmar oss den tidpunkt då valberedningen ska presentera sitt förslag till partiledare har den politiska etiketteringen av de olika kandidaterna tilltagit.
I media omskrivs exempelvis numera [[Tomas Eneroth]] som en person med vänsterstämpel. Samma sak hände när [[Pär Nuder|Pär Nuders]] namn fördes fram som mest intensivt. Även [[Lena Sommestad]] ges ofta en tydlig vänsterstämpel. Bland dem som betecknas som ”höger” omnämns [[Thomas Östros]] och [[Mikael Damberg]]. Samtidigt har ges personer som [[Sven-Erik Österberg]] och [[Leif Pagrotsky]] epitet ”varken vänster eller höger”.
Gemensamt för både Eneroth och Nuder är att de har förts fram som kandidater från socialdemokraterna i Skåne. Först var det Nuder som skulle bli Skånes partiledarkandidat, och när sedan Nuder till slut med all önskvärd tydlighet tackade nej till att kandidera började samma distrikt föra fram Eneroths namn. Och eftersom socialdemokraterna i Skåne i den interna etiketteringskulturen bär en vänsterprägel började också medierna etikettera de två kandidaterna såsom tillhörandes ”vänsterfalangen”.
Vad som de facto gör att Tomas Eneroth och Pär Nuder kan betecknas som utpräglat ”vänster” är inte alldeles lätt att se. Pär Nuder var en av [[Göran Persson|Göran Perssons]] närmaste medarbetare och statsråd i många år och anses vara en utpräglad pragmatiker. Han är sannolikt en av dem som har präglat politiken under regeringen Persson. Om det kvalificerar honom som en person tillhörande ”vänsterfalangen” så kanske hela partiet är en vänsterfalang.
Tomas Eneroth har suttit i riksdagen sedan 1994 och han skrev strax innan han blev riksdagsledamot en bok i vilken där han utvecklade sina tankar kring begreppet egenmakt, ett begrepp som enligt vissa bär en socialliberal prägel. Eneroth har i likhet med Nuder varit statssekreterare under regeringen Persson. Frågan är om det verkligen går att sätta Eneroth i vänsterfållan.
Två andra kandidater som brukar etiketteras med vänsteretikett är Lena Sommestad och [[Veronica Palm]]. Lena Sommestad har ifrågasatt en del av socialdemokraternas syn på hur offentligt finansierad välfärd bör drivas. Hon har dock vid ett flertal gånger velat undvika att få en utpräglad vänsterstämpel, senast när hon på sin blogg kritiserade Dagens Industri för att de beskrivit henne som en person som ”propagerar mot den fria marknadsekonomin”.
En annan person som brukar få epitetet ”vänster” är Veronica Palm från socialdemokraterna i Stockholms stad. Internt bär (s) i Stockholms – de så kallade ”stadarna” – en tydlig vänsterprägel. En av Palms största hjärtefrågor är kampen mot barnfattigdom, ett ämne som mer än något annat fyller hennes blogg. Är det att vara vänster?
Från Stockholms län har istället Mikael Damberg seglat upp som en av de absolut hetaste partiledarkandidaterna. (S) i Stockholms län – de så kallade ”lenarna” – bär en intern högeretikett i den rådande partikulturen. Därmed anses i konsekvensens namn Mikael Damberg tillhöra ”högerfalangen”. Ett argument som ofta används är att han för mer än tio år sedan stred om ordförandeskapet i SSU. Då ställde han upp mot [[Luciano Astudillo]], som då hade en vänsteretikett (men som numera omnämns som en person till höger).
Men Damberg har också drivit på för att vinster i skolor som drivs i privat regi inte får gå ut över kvaliteten, och att resurserna till skolor och förskolor måste ökas rejält. Nyligen gick han också ut med kravet om att personal i privata förskolor också ges rätt att slå larm om missförhållanden utan att riskera att bli av med jobbet. Är det frågor som placerar honom på till höger på den traditionella skalan? Knappast.
Till högerfalangen hör också Thomas Östros, ett epitet som han fick tidigt i sin egenskap av ”Perssons pojke”, mot bakgrund av att det var Göran Persson som utsåg honom till statsråd när Östros var blotta 31 år. Och Göran Persson var ju höger. Ju.
Samtidigt var Thomas Östros den som förhandlade fram den budgetmotion som lades tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet, som av många anses vara den absoluta vändpunkten i valrörelsen. Då vände opinionen och socialdemokraternas kräftgång i opinionen påbörjades. En del av kritiken mot vårmotionen, även internt inom (s), var att vänsterpartiet hade fått för stort inflytande i motionen. Trots att Thomas Östros just bär etiketten ”höger”.
Sedan finns det personer som själva eller av sin omgivning kallas för ”mitten” eller ståendes utanför falangstriderna. Den senaste tidens politiska etiketter inom (s) har exempelvis placerat Sven-Erik Österberg och Leif Pagrotsky som ”varken höger eller vänster”. Leif Pagrotsky har varit en av dem som tydligast tog avstånd från euron, något som han gjorde med klassiska ”vänsterargument”.
Sven-Erik Österberg har efter valet i princip förknippats med ett förslag, nämligen att han ville sätta en bortre parentes i a-kassan – en fråga som bland annat har drivits av moderaterna och folkpartiet.
Att sätta politiska etiketter inom partier är på intet sätt en ny företeelse. Särskilt i ett så stort parti som socialdemokraterna som rymmer en stor bredd av åsikter och ideologiska utgångspunkter är det inte ovanligt att politiska etiketter sätts på personer i ledande ställning.
Som sagt, det finns flera problem med den här sortens etikettering. Hur relevanta är dessa etiketter? Vad bygger dessa etiketter på? Bygger de på enstaka uttalanden eller förslag? Eller på en grundläggande ideologisk analys av personernas samhällskritik?
Men den intressanta frågan är egentligen inte vad det är hos dessa personer som ger dem prägeln vänster, höger eller mitten. Den intressanta frågan är vem som vill att de ska bära den etiketten. Och här kan man skönja skillnader i etiketteringen av det fåtal namn som nu är ”hetast” som partiledarkandidater. De namn som bland partidistrikten oftast omnämns i spekulationerna om partiledarrollen är följande: Thomas Östros, Tomas Eneroth, Mikael Damberg och Sven-Erik Österberg.
Och det är här det blir intressant. Vissa av dessa personer omnämns betydligt oftare i samband med höger- eller vänsteretiketter än andra.
Exempelvis visar en sökning i Google och mediearkiv att Mikael Damberg i mycket högre grad etiketteras som en person som tillhör ”högerfalangen” än Thomas Östros. I ett av de större medieanalysverktygen finns under det senaste året omnämnanden av Thomas Östros och ordet ”högerfalang” i endast 4 promille av artiklarna och i Mikael Dambergs fall är motsvarande siffra hela 9 procent.
Den grundläggande frågan är om skillnaden i etiketteringen verkligen speglar faktiska politiska skillnader. Eller är det så att det ligger andra faktorer bakom det faktum att politiker får olika etiketter och att de används i olika stor omfattning?
En förklaring kan vara att det finns krafter i partiet som vill att en person förknippas med en viss etikett. Exempelvis är det så att socialdemokraterna i Stockholms stad och län i flera årtionden har odlat en kultur där man motarbetar och etiketterar varandra i stor omfattning. Och att det drabbar personer som Veronica Palm och Mikael Damberg hårdare än sådana som kommer från partidistrikt som bär mindre statiska etiketter i det internpolitiska spelet.
Etiketteringen i vänster och höger bygger i många avseenden inte på rationella analyser av politikerns politiska ställningstaganden. Jag vill påstå att etiketteringen i minst lika hög grad, om inte högre, bygger på att personer eller grupper i socialdemokratin vill att en person ska få en viss etikett. Allt i syfte att positionera någon i det interna maktspelet. Inte sällan är syftet att få den egna kandidaten att hamna i ”mitten” och att få andra att framstå som mer extrema personer.
Oavsett vad som är orsaken till etiketteringen mellan personer och grenar av socialdemokratin så är den skadlig. Den har sannolikt skadat partiet i flera årtionden, framförallt genom att den förmedlar en signal till potentiella medlemmar och väljare: bara en sekt håller på så här.
[[Sandro Wennberg]]
PR-konsult på Westander. Bloggar på Partistaten och är en av initiativtagarna till Öppna kriskommissionen.
