[[Karin Enström]] (m) är sedan valet ny ordförande för riksdagens utrikesutskott, efter åtta år i försvarsutskottet. Makthavare.se träffade henne i Sälen, för att prata om utmaningarna i utrikespolitiken.
Vilka är de viktigaste frågorna i utrikespolitiken?
- Den allra främsta är att göra Europasamarbetet bättre. Det är vår främsta säkerhetsbyggande struktur. Det är också den där vi kan bli mer aktiva och göra bättre saker. Det gäller allt från IT-hot till att ställa krav på Ryssland, att ställa krav på Tunisien, att ställa krav på Vitryssland till att bygga ännu bättre strukturer för krishantering att bygga strukturer för resurspooling.
- Sen är det såklart Afghanistan, det går inte att komma ifrån. Det är vårt största åtagande, både ekonomiskt och personellt. Det är ett stort åtagande och det är bland det svåraste som vi gett oss in på, både som land och som internationellt samfund.
- Sen en tredje punkt som kanske kommer in lite från snedden, är frågor kring kärnvapen, massförstörelsevapen och faktiskt också spridningen av små och lätta vapen. De står för risker och orsakar väldigt mycket elände. Stater som man inte vill ska ha kärnvapen, terrorister som kommer över kärnvapen, men det finns också andra aspekter.
Du gick från försvars- till utrikesutskottet. Försvarspolitiken blir mer och mer utrikespolitik. Är verkligen uppdelningen mellan försvars- och utrikespolitik motiverad?
- Det är ju som du säger, det är svårt att se exakt var skiljelinjen går. Samtidigt så finns det delar av utrikespolitiken som har väldigt lite med försvar att göra och jag tror att man ska se det så, att det kan finnas skäl att ha ett utskott som mer faktiskt handlar om beredskap, militärt försvar, andra typer av försvar mot reella hot och sen se utrikessidan som det bredare instrumentet som handhar allt från mänskliga rättigheter till utvecklingspolitik.
- Men självklart, de hör ihop och de sammanflätas allt mer varje dag som går. Det har naturligtvis med globaliseringen att göra, det har med vår litenhet jämfört med resten av världen och vårt beroende. Och det innebär att allt vi gör utomlands får implikationer på oss här hemma i Sverige. Det går ju inte att helt skilja dem åt.
Nordic Battlegroup (NBG) står i beredskap nu under våren. Du skrev på Politikerbloggen häromdagen att NBG kan göra skillnad, men du skriver också att stridsgrupperna aldrig testats i praktiken. Hur kan battlegroup-konceptet utvecklas för att kunna användas?
- Jag tror att det finns en hel del för både oss och EU att göra. Se över och ha en noggrann genomgång över var kan det vara aktuellt att använda dem för att de inte ska vara så fastlåsta beslutsmässigt. Sen tror jag att det är att hitta andra finansieringsmekanismer, så att inte några länder vill göra en insats på något ställe och de andra inte vill ställa upp.
- Dessutom var väl idén från början att det skulle vara en ganska exklusiv resurs. När man inte kan lösa på något annat sätt, så är den en brandkårsstyrka. Antingen hela eller i delar.
- Men ska EU-battlegroupkonceptet överleva, då måste det reformeras och bli just användbart. Och jag tycker man kan se en liten islossning. Sen får man se hur lång tid det kommer att ta, men i och med Lissabonfördraget, den gemensamma utrikestjänsten går det ännu ett steg i förverkligandet av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik så tror jag att det blir troligare att den ska komma att användas när så behövs.
Ryssland har diskuterats under konferensen och diskuteras ganska ofta. Hur påverkar utvecklingen i Ryssland svensk säkerhetspolitik?
- Ryssland är ett gigantiskt grannland och det kommer alltid att vara en faktor för oss både när det gäller säkerhetspolitik, men också när det gäller många andra frågor. Det är väl två sidor av samma mynt. Det ena är det vi ser som vi inte hade velat se nämligen en odemokratisk utveckling, med verklig brist på mänskliga rättigheter och på yttrandefrihet som är helt förfärligt. Och det är ett problem i sig som vi har anledning att, både själva och i EU, göra något åt.
- Det parat med att man nu satsar mer på försvaret och man försöker förbättra sin förmåga, inte sin storlek men sin förmåga, gör ju att man måste kombinera de två. En odemokratisk utveckling som vänder sig mot omvärlden eller som känner sig hotat, blir ju också opålitligt.
- Så att följa det noga och att bli ännu duktigare på att både följa utvecklingen och öka våra kontakter för att försöka få in dem i samarbete på olika sätt. Det finns på så många områden där vi ju tjänar på att ha ett samarbete med Ryssland. Ta bara all länder kring Östersjön. Det känns ju väldigt naturligt och ska man komma åt allt från energisäkerhet till miljöproblem i Östersjön så måste vi samarbeta med alla strandstater, inklusive Ryssland.
