Media pekar ut tre riksdagsledamöter som favoriter i kampen om vem som efterträder Sahlin. Men i verkligheten är det bara två som på allvar kandiderar; [[Mikael Damberg]] och [[Sven-Erik Österberg]]. Det finns två förklaringar till varför Palms namn cirkulerar i pressen; en av dem handlar om medielogik, den andra är politisk och handlar om den okända maktkampen i skuggan av partiledarracet.
Det finns – förvisso hårddraget – tre falanger som kämpar om att det ska bli just en av deras män eller kvinnor som efterträder [[Mona Sahlin]] som partiledare för [[socialdemokraterna]].
Dessa tre kan förenklat beskrivas som förnyarna/partihögern, traditionalisterna/gråsossarna och de konservativa/partivänstern. Utöver dessa tre finns en fjärde och fullt möjlig lösning, och det är att det blir en balansspelare (kompromisskandidat) som till slut väljs på kongressen någon gång i slutet på februari eller i mars. Men vem det i så fall kan komma att handla om återkommer Makthavare.se till i en senare analys.
I media pekas tre personer ut som favoriter i den korta men intensiva strid om vem som ska efterträda Sahlin, och vars inledande skärmytslingar just nu utkämpas. Till exempel höll Mikael Damberg, i sin egenskap av ordförande i det tunga partidistriktet i Stockholms län (näst störst räknat i antalet ombud till partikongressen efter det största distriktet som är Skåne), ett anförande som bäst beskrivs som ett linjetal för en partiledarkandidat, på den extra partidistriksårskongressen (dåk:en) lördagen den 20 november i konferenscentret Polstjärnan på Sveavägen i Stockholm.
Partidåken (som den kallas internt inom s) syftade till att utse socialdemokratiska landstingspolitiker från Stockholms län till olika förtroendeuppdrag inom landstinget, samt att genomföra seminarier där valresultatet utvärderades och analyserades. Men nu kom den också av omständigheterna i övrigt att förvandlas till den plattform som var naturlig för Damberg att använda som avstamp för sin partiledarkandidatur. Att hans anförande (se delar av talet här) var just det råder det inget som helst tvivel om bland partiaktivisterna i lokalen, även om det aldrig sades rakt ut.
- Enligt sedvanligt partimönster nämndes inte ledarfrågan in persona så att säga. Bara allmänna samtal. Partiledarfrågan känns som flodhästen i vardagsrummet. Alla vet att den finns där men det är tabu att prata om den, säger en person som deltog i lördagens extrakongress och som har en lång karriär som förtroendevald, ombudsman och politisk sekreterare på olika poster inom partiet och ungdomsförbundet att bygga sin analys på.
Men att Dambergs linjetal handlade om partiledarposten råder det ingen som helst tvekan om.
- Min bedömning är att Mikael Dambergs stora anförande var väl förberett och ett äkta kandidattal. Han lade sitt fokus på omprövning, självkritik och förnyelse, säger samma person och fortsätter:
- Det var ett riktigt bra tal tycker jag, och då har jag ändå lyssnat på ett antal sömnpiller och halvbeiga inledningsanföranden under mina år. Men Mikaels tal svarade definitivt upp mot behovet i församlingen.
Damberg är den person som i dagsläget har framträtt som partihögerns natuliga kandidat att sluta upp omkring när de kräver förnyelse och ett omtänk i partiet efter två raka valförluster.
Mot honom står de mer traditionellla gråsossarna. De som förvisso känner ett obehag över höstens valförlust, men kanske ännu mer obehag över den oreda som rått i partiet sedan valnatten. Oredan växte först till en storm när Sahlin meddelade att hela partiledningen förväntades ställa sina poster till förfogande på extrakongressen, för att sedan plötsligt eskalera till ett orkanliknande tillstånd efter Sahlins oväntade avgång.
I riksdagsgruppens ledare Österberg ser de ett tryggt och samlande namn gediget förankrad i såväl partiet som hos facket, alltså en person som kan bringa ordning och reda i partiet, även om det kanske sker på bekostnad av omtänk och förnyelse av partiets organisation och politik.
Den tredje falangen – vänstern – har oväntat och otippat fått en samlande kandidat i namnet [[Veronica Palm]], riksdagsledamot och ordförande för Stockholms arbetarekommun, numera formellt ombildat till ett partidistrikt.
Att hon har seglat upp som en av favoriterna är medialt lättbegripligt, men politiskt osant. Palm är inte en seriös kandiat till att efterträda Sahlin. Att hon ändå framställs som det beror på den mediala logik som kräver att varje falang inom partiet har sin kandiat. Och i den logiken passar Palm ypperligt in. Hon står till vänster inom partiet; är nyvald talesman för partiets skattepolitik; ordförande för ett partidistrikt; en relativt ung kvinna som gör sig bra på bild på samma sätt som Damberg gör det och så vidare.
Det är förklaringen till att hon omnämns som favorit. Men alla som kan något om socialdemokratin och den generation som både hon och Damberg tillhör vet att hon helt enkelt inte håller måttet som partiledare. Det räcker med att ytligt skumma igenom det spår i form av riksdagsmotioner, frågor, interpellationer och anföranden som hon lämnat efter sig för att se att hon inte har de kvaliteter som krävs av en partiledare. Med medielogiken kräver att hon ändå utpekas som det, för att den dramaturgiska modellen med tre ledare för tre falanger inte ska haverera för landets redaktioner.
Till saken hör att Palm på lokalplanet fått visa vad hon går för som partiledare, i sin egenskap av ordförande för Stockholms socialdemokrater. Det experimentet slutade med att partiet fick 25 mandat i kommunfullmäktige i Stockholm i valet 2010, villket kan jämföras med moderaternas 38 mandat. Det är det sämsta resultatet (s) uppnått i Stockholm sedan det proportionella valsystemet infördes i Sverige 1919.
Förvisso sköter Palm uppdraget som gruppledare i ett utskott galant. Hon greppar snabbt de spelregler som gäller för oppositionen i form av de formaliaregler med mera som en gruppledare har att plocka fram ur verktygslådan när han eller hon opponerar på regeringspolitiken.
Palm är ofta också en nog så verbalt slagkraftig debattör som går igenom tv-rutan de gånger hon framträder där. Men dessa två egenskaper räcker på långa vägar inte till för att bli partiledare, i alla fall inte för socialdemokraterna. Lite förenklat kan man beskriva Palm som en utpräglad light-version av Sahlin. Och det är ungefär det sista valberedningen kommer leta efter när de ska hitta mannen eller kvinnan som ska hantera det dubbla uppdrag som ligger i att kunna omstrukturera partiets organisation och politik och på allvar utmana [[Fredrik Reinfeldt]] och de nya moderaterna om regeringsmakten 2014.
Den som tittat lite närmare på de motioner och interpellationer som Palm lagt finner snabbt ett tydligt spår tillbaka till hennes universitetsstudier i Linköping, som summerar till 25 poäng i kvinnovetenskap enligt hennes officiella cv. Däri ligger också en hel del av förklaringen till hennes erkänt stora engagemang i jämställdhets- och genusfrågor.
Men för att på allvar vara en partiledarkandidat ska inte bara hennes engagemang i genusfrågorna granskas, utan också hennes tidigare ställningstaganden i mer centrala politikområden som tillväxtfrågor, välfärdens framtida finansiering, skatter, integration och energipolitik eller hur hon utvecklar kravet på förbud mot vinstdrivande verksamheter i välfärden som skolor och sjukhus för att ta två exempel. Men även sådant som hur hon ser på den nuvarande och framtida ansvarsfördelningen mellan olika beslutsnivåer inom offentlig verksamhet: Vad ska riksdagen besluta, vad ska regeringen förordna, hur ska myndigheterna utöva sin tillsyn, på vilka områden ska kommuner och landsting utöva självstyrelse, var går gränsen för individernas rättigheter och vilken roll kan spelas av den ideella sektorn i ett framtida Sverige?
Inom skattepolitiken har hon som nyvald gruppledare för (s) i skatteutskottet hittills lämnat ett konkret besked om en förändrad politik. På en intervjufråga svarade hon att hon vill se en skärp beskattning av det som hon kallade för ”passivt kapital”, alltså kapital som bara ligger still utan att göra någon egentlig nytta enligt Palm. Ett utspel som får sägas vara mindre lyckat, vilket vem som helst inser som kan det allra minsta om hur kapitalmarknader, sparande och investeringar fungerar i en öppen marknadsekonomi.
Den som granskar Palms ställningstaganden inom de ovan nämnda politikområdena kommer finna att hon sällan resonerar sig fram till sina ståndpunkter, utan intar dem och uttalar dem som de vore besvärjelser, säger källor som kan socialdemokratin i Stockholm inifrån som Makthavare.se varit i kontakt med.
Personer som anser att de har starka (politiska) grundvärderingar och som hoppar direkt till slutsatserna utan att närmare analysera frågeställningen brukar beskriva sig själva som att de har intuitiv intelligens. Veronica Palm kan sägas vara en sådan person och politiker.
Men frågan är snarare om inte dessa personer känner igen mönstret i en frågeställning och att de liknar den vid en tidigare fråga de själva eller någon annan hanterat.
Egentligen handlar det om att Palm, som så många andra politiker – även i riksdagen och i andra partier – drar slutsatser på begränsat underlag. Och då är det mer relevant att tala om gissningar. Den som gissar rätt kan med lite god vilja kallas intuitiv. Men den som har fel är bara fördomsfull. Ett intuitivt politiskt beslutsfattande är alltså ett tveeggat svärd som lätt slår tillbaka mot dess bärare.
Om socialdemokratin skulle välja att i dagsläget endast se politiken som ett spel mellan det röda och det blå laget – som i tv-serien Parlamentet – skulle detta inte vara ett problem.
Men allt tyder på att socialdemokratin efter två raka valförluster är redo för en betydligt djupare och mer komplicerad omprövning av sina egna sakpolitiska ståndpunkter och grundläggande samhällsanalys. Och för dem i partiet som sätter landet före laget är det viktigt inte bara vem som vinner debatten, utan också det faktiska utfallet av politiken.
Därför är Veronica Palm ingen seriös partiledarkandiat, utan i den rollen snarare en medial anka.
Men bakom spelet om partiledarposten finns en annan maktkamp. Den om vilka personer som ska besätta posterna i den mäktiga innnersta cirkeln i det verkställande utskottet. Och där har partivänstern med personer som Veronica Palm, [[Anders Ygeman]] och [[Morgan Johansson]] i spetsen allt att vinna som landet ligger just nu. I det nuvarande vu:t har vänstern nämligen bara en enda representant; [[Heléne Fritzon]] som är kommunalråd i Kristianstad och Skånedistriktets ordförande. Men när nu Sahlin har slängt upp samtliga vu-ledamöters platser på bordet ser vänstern inom partiet en bra chans att flytta fram sina positioner. Och det är i det här spelet som Veronica Palms kandidatur får sin förklaring.
Partivänstern har nämligen ingen seriös kandidat att lansera till partiledarposten – ingen av de ledande personerna inom den falangen skulle hålla som partiledare. Men den bedöms ha mycket goda chanser att stärka sin representation i vu:t, säger personer som Makthavare.se talat med och som själva tidigare tagit plats i den innersta kretsen. Den första ommöblering som skulle kunna ske där vänstern har en god chans att stärka sin makt är en rokad som får [[Ylva Johansson]] från Stockholm att lämna över sin vu-plats till just Veronica Palm.
Ylva Johansson var nämligen aldrig Stockholms egen kandidat till vu:t. Inför partikongressen i Älsvjö vägrade till och med styrelsen att nominera Ylva Johansson till en plats i det verkställande utskottet, vilket kom som en chock för Johansson själv. Enligt vad en källa berättat för makthavare.se bröt Johansson mer eller mindre ihop när hon fick beskedet och började storgråta när hon insåg att vu-platsen var på väg att glida henne ut händerna. Men hon lyckades efter ett intrikat agerande till slut ändå manövrera sig fram till en vu-plats. Men det var efter att Sahlin personligen utövat påtryckningar i korridorerna under Älvsjömässan. Johansson sitter alltså på vad som bäst kan beskrivas som ett personligt mandat från Sahlin i vu:t, Och vad som rimligtvis kommer ske med det mandatet i samma sekund som Sahlin avgår är lätt att räkna ut.
