Anders Borg ansvarig för avbrott på Makthavare.se

Vem vill missa Anders Borg när han gör anspråk på att inte vara alltför partipolitisk och i stället tala om den demografiska utmaningen och alla sätt man inte kan lösa den på? Inte veckans infärjade tekniker på makthavare.se i alla fall.
Seminarium: Hemmafruarna har tagit slut – vem ska arbeta ihop pensionerna?
Arrangör: AP7 (sjunde AP-fonden)
Lokal: E22, Almedelandes bibliotek
Publik: 100 personer
Budskap: Att färre arbetande försörjer fler pensionärer och studenter går inte. Den enda lösning som verkligen håller är att faktiskt arbeta mer än vi gör och förväntas göra.
Citatet: ”Har man den udda läggningen att man arbetar med det som även är ens största fritidsintresse, som jag, är det rimligt att man arbetar längre.” ([[Anders Borg]])

Under morgonen gav vår stora uppmärksamhet i andra medier ett oväntat stort tryck på webbplatsen. Vid tiotiden verkade det dock okej, så undertecknad (som även varit teknikansvarig) gav sig på vinst och förlust av till morgonens andra planerade seminarium, efter att ha struntat i det första på grund av teknikproblemen.

I slutänden var det ett bra och ett dåligt val. Å ena sidan var morgonens seminarium angeläget med bra talare. Å den andra visade sig servern gå ned fullständigt under tiden, vilket var en distraktion för fler än mig.

Efter en introduktion började finansministern beskriva hur han ser på situationen med arbetsutbud på lång sikt. Vi har fler som blir äldre, men dessutom effekter där de tjänster som äldre efterfrågar, vård och omsorg är gemensamt finansierade och tenderar att ha en långsammare produktivitetsutveckling än andra branscher. Dessutom kan de förväntas fortsätta ha det. En allmän produktivitetsökning i ekonomin frigör inte resurser, eftersom den omedelbart äts upp av önskade och berättigade löneökningar, även inom välfärdstjänster.

Etableringsåldern på arbetsmarknaden är också uppe i klar över 25 år. Där sticker Sverige ut, även om Borg resonerade kring frågan om detta sena inträde är ett sätt att ta ut välståndsökningarna och kanske en utveckling man kommer att se i andra ekonomier senare. Tillsammans med ökad medellivslängd och oförändrad pensionsålder utgör den ändå ett problem.

En allmän ökning av pensionsålder vore orimlig, men ytterligare incitament för äldre och deras arbetsgivare att fortsätta skulle stimulera personer som inte är utslitna vid 65, eller 67, att inte gå i pension direkt och därmed öka arbetsutbudet. Han pekade även specifikt på frågan om kvinnors förvärvsarbete och konstaterade att även om man räknade bort arbetsbortfall i småbarnsåren skulle ökad jämställdhet vad gäller förvärvsgraden kunna leda till BNP-ökningar på 5-10 %.

Marginaleffekter vad gäller studiemedel, bostadsbidrag, försörjningsstöd tog han också upp, men upprepade flera gånger att dessa åtgärder ger engångseffekter i rätt riktning, men inte i sig är en tillräcklig lösning. Ett räkneexempel var en nyanländ familj med två vuxna och två barn, som i dag måste nå upp i en bruttoinkomst om 25 000 i månaden för att inte få alla inkomster direkt avräknade mot introduktionsersättningen. Detta är på väg att ändras.

Skattehöjningar skulle inte vara ett alternativ, eftersom även t.ex. momshöjningar skulle göra den ”relativa kostnaden” för fritid lägre och leda till minskat, inte ökat, arbetsutbud och därmed skattebas.

[[Annika Winsth]] från Nordea höll också med om att ökade möjligheter till arbete efter regelrätt pensionsålder, eller en höjd sådan, är avgörande. Arbetsgivarna borde också vara mer öppna för att behålla kompetens, som vill trappa ned, på deltid. Annars är utbildningen central, där hon menade sig se betydande brister och personer som inte kom till sin rätt, eller på ekonomiska ”[att] få personer så långt ut som möjligt på den egna förädlingskurvan”.

Från Saco deltog [[Anna Ekström]], som menade att det särskilt i akademikeryrken i offentlig sektor finns ett problem som ytterligare reducerar möjliga produktivitetsökningar genom den låsta lönebildningen. En produktivitetsförändring genom enskilda insatser, kompetens och professionalitet riskerar snarast att leda till att berörd organisationsenhet får sänkta resurser ”eftersom det går så bra”. Den enskilde får varken en bättre arbetssituation eller högre lön för mödan, vilket riskerar att påverka hur t.ex. arbetsterapeuter och sjukgymnaster ser på sin yrkesroll och makt över det egna arbetet.

Panelens ålderman var [[Nils Lundgren]], som konstaterade att han själv vid 74 års ålder just hade den udda läggningen att han bara fortsatte att syssla med samma saker i olika former. Han pekade också på att det dels finns en mycket dyr äldreomsorg de sista levnadsåren, men innan dess en ”reparationsålder” med höga, men överkomliga vårdkostnader. Om den vården ska vara tillgänglig för alla på ett rättvist sätt blir kraven på fortsatt arbete bara ännu högre. Han pekade också på att arbetskraftsinvandring ger ekonomiska fördelar, men inte löser demografifrågan, helt enkelt för att invandrade arbetare också blir gamla.

Sammanfattningsvis tycktes panelen enig om att lösningen trots allt står att finna i mer arbete. Frågan om överutbildning tangerades av Ekström, med en efterlysning av ett utbildningssystem och samhällsstruktur där man studerar det man lär sig på, inte enbart för att skaffa en merit som gav ett bättre CV.

En publikfråga var om tidigare etablering på arbetsmarknaden verkligen var lämplig, eftersom den personliga mognaden hos någon som aldrig lämnat utbildningssystemet (”gått direkt från Bromma gymnasium till Handelshögskolan”) och sedan ska sköta ett kvalificerat yrke kan ifrågasättas. På detta kom Ekström med observationen ”att ungdomar lämnar Bromma gymnasium, åker långt ut i världen och mest träffar, pratar och umgås med andra ungdomar från Bromma gymnasium”. Lite som Almedalsveckan, med andra ord.

Och hur gick det med vår webbplats? Den rullar på igen, nu snabbare än någonsin. Redo för andra veckor och en spännande valrörelse.

Kommentera