Roger Mörtvik är samhällspolitisk chef på TCO. Här skriver han om varför de nya sjukförsäkringsreglerna är ett misslyckande och presenterar TCO:s förslag på en översynsdelegation.
Under en lång följd av år efter 90-talskrisen ökade den svenska sjukfrånvaron dramatiskt. Från att inga ansvariga politiker tog detta på allvar började en mängd utredningar att föreslå åtgärder på rad under tidigt 2000-tal. Ohälsotalen började gå ned från 2003 men är fortfarande ett omfattande samhällsproblem.
Regeringens ambition att minska ohälsotalen och pröva arbetsförmågan hårdare hos de personer som hade olika typer av sjukersättning är därför i grunden lovvärd. Men från ambition till praktiskt genomförande gick det väldigt snett.
Det finns tre viktiga skäl till det misslyckandet med sjukförsäkringen:
1. Regeringens övertygelse om att det räcker med att sätta press på de sjuka och införa skarpa tidsgränser, i princip oavsett sjukdomshistorik. Kompletterande satsningar på medicinsk och arbetsplatsförlagd rehabilitering har inte prioriterats.
2. Beslutsunderlagen har varit ofullständiga och skyndats fram till priset av stora kvalitetsbrister. Svåra avvägningar och förändringar som berör väldigt många sjuka, men också anställda på Försäkringskassan, har skyndats fram utan konsekvensanalyser.
3. Man har inte brytt sig om utomstående experters varningar och remissinstansernas allvarliga invändningar och kritik. Istället har de som kritiserat de tuffa tidsgränserna och den hårda bedömningen av arbetsförmåga negligerats.
Regeringen lovade i höstas att storsatsa på rehabilitering, men en granskning som TCO gjort visar att detta löfte inte har uppfyllts. Ökade krav på de enskilda måste kombineras med ett omfattande förebyggande och rehabiliterande stöd som nu saknas.
Även de anställda på myndigheter som ska realisera förslagen oroas i hög grad. Arbetsförmedlingen har idag tusen färre anställda än 2006 och ska i detta nedbantade läge både mota jobbkris och hjälpa långtidssjuka tillbaka till arbete. Försäkringskassan kommer skäras ned med var fjärde anställd de närmaste åren. Socialtjänsten är redan hårt ansträngd genom ökade behov av försörjningsstöd som följd av tidigare förändringar av a-kassan och sjukförsäkringen.
Socialförsäkringen och välfärdssystemen är alldeles för viktiga för att som nu hanteras som en experimentverkstad där man sjösätter stora förändringar utan att veta om de fungerar eller vad de får för konsekvenser.
De justeringar av lagförslaget som nyligen föreslagits är bra men otillräckliga för att undvika fortsatta problem. Fortfarande är hanteringen full av fallgropar som kommer att uppenbaras de närmaste månaderna när tusentals personer ska gå över från sjukpenning eller sjuk- och aktivitetsersättning till arbetsförmedlingens introduktionsprogram.
Det är bra att socialförsäkringsutskottet nu backar från många av de regler som departementet tidigare inte har velat ta hänsyn till. Men med den nya lagstiftning som verkar träda på plats staplas istället undantag på undantag från reglerna. För den medborgare som är sjuk och behöver en rättssäker hantering av regelverket, eller för den anställde på Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen som ska hantera reglerna, är situationen allt annat än tydlig. Sjukförsäkringen riskerar nu att bli så svåröverskådlig när det gäller bedömningen av den så kallade rehabkedjans olika tidsgränser och vilka som omfattas av vad, att det kommer att bli svårt att tolka vad som egentligen gäller.
Det har säkert inte varit regeringens avsikt att förslagen skulle få så orimliga konsekvenser som nu uppdagats. Men eftersom lagändringarna är så dåligt underbyggda är risken stor för att fler absurditeter dyker upp under våren.
För att undvika ännu fler icke avsedda effekter måste lagändringarna följas löpande av en opartisk utvärderingsgrupp. TCO uppmanade tidigt regeringen att tillsätta en översynsdelegation för att analysera om den nya lagstiftningen fungerar som det är tänkt – så att enskilda inte hamnar i kläm och behandlas rättsosäkert.
Behovet av en sådan översynsdelegation är ännu mer angelägen nu. Översynen bör skötas av en brett sammansatt grupp med representanter från forskarvärlden, samtliga riksdagspartier och arbetsmarknadens parter. Utgångspunkten bör vara att bevaka att den enskilda medborgaren får rätt till en stabil och trygg sjukförsäkring som gör att den sjuke kan pröva sin arbetsförmåga utan att behandlas ovärdigt.
