Det finns olika perspektiv på vad politik egentligen handlar om.
Är syftet att tillsammans på bästa sätt åstadkomma samhällsförbättringar, har vi en samsyn om att vi likt flitiga myror drar åt samma håll? Försöker samarbeta för att hämta hem nya feta bullar till vår gemensamma boning?
Eller är syftet att försöka komma lite närmre köttgrytorna? Att kapa åt sig en del av den värdeskapande process som försiggår i samhället? Är Almedalen en del av kampen om det politiska bytet? Om mervärdet?
Det första perspektivet, samhällsbyggarperspektivet, är det officiella skälet till att vi deltar i Almedalen. Vi är alla här för att göra världen bättre. Minst 600 seminarier handlar om just detta: Vad kan vi bidra med för att bygga samhället?
Alla konsulter lever efter den maximen också, fred på jorden (och förvisso gärna ett bankkonto i Schweiz).
Men det andra perspektivet, köttgryteperspektivet, är också möjligt att applicera på Almedalen. Här samlas den grupp av "symbolmanipulatörer" som lever på att fördela "det politiska bytet". Och i den kampen är alltjämt de politiska partierna kärnan. Det är under deras ordförandeskap som själva fördelningsprocessen äger rum. Partiledarna är projektledare, eller koordinatörer, för allokeringen av mervärdet.
Partierna utmanas dock allt mer. Det är också uppenbart i Almedalen. Partiledartalen har blivit lite av en ritual, en ursäkt för att först ha några tunga seminarier, och sedan klämma en gudomlig femrätters med påföljande avec. Och sedan en diskussion om vilka strategier som kan ge en mer fördelaktig position vid nästa fördelningsomgång.
För att vara en omställningsprocess, där de etablerade partierna allt mer spelar den andra fiolen i mervärdesallokeringen, är den trots allt ganska harmonisk. Det här är lite som den 1700-talsperiod i svensk politik som vi associerar med Hattar och Mössor.
För ett par år sedan kom en en avhandling i historia, "Frihetstidens politiska praktik. Nätverk och offentlighet 1746-1766" av Patrik Winton som behandlade denna epok.
Boken tillhör en av mina favoriter och jag återkommer gärna till den, eftersom jag tror att Winton också, egentligen, skildrar vår tid.
Winton beskriver hur de politiska nätverken på 1700-talet byggde sin politiska makt på en sammanvävning av sociala kontakter, ingiften, middagar, fördelningar av tjänster och ekonomiska fördelar, ett ständigt utbyte av tjänster och gentjänster mellan patroner och klienter. Politik var inte så viktigt. Eller snarare, politik handlade om att få sin rättmätiga del av det politiska bytet, inte om ideologi eller principer, utan om att hjälpa dina bröder eftersom de hjälpt dig. Ett oändligt antal brev och middagar måste därför avlösa varandra innan varje fördelningsomgång var avklarad.
Boken skildrar vad som sedan hände med denna trygga fördelning av statens rikedomar inom en ganska snäv krets av Hattar och Mössor. Uppdelningen var, visar Winton, egentligen inte så strikt som vi efteråt kommit att tro.
Men plötsligt dök det upp en ny grupp politiska aktörer vid riksdagarna, aktörer som drevs av ideologisk övertygelse, och som inte var involverade i de vanliga nätverken. De lät sig inte köpas eller dras in i de traditionella kedjorna av tjänster och gentjänster. Med sina intensiva insatser lyckades de få den harmoniska ordningen ur balans och ge nytt frihetligt blod till den politiska utvecklingen. Med revolutionära konsekvenser som sedan också skulle visa sig ute i Europa.
Patrik Wintons bok kan läsas som en skildring av vad som kan hända även i små puttriga paradis som Almedalen erbjuder.
Det finns egentligen ingen anledning att anta att det var olika på 1700-talets än nu. Eller för den del när 1800-talet dominerades av Lantmannapartiet. Det handlar i princip om samma frågeställningar.
Det är samma principer som gäller för hur makten fungerar. Det handlar alltjämt om vem som ska få chansen att kapa åt sig den största biten av de tillgängliga resurserna. Men på ett sådant sätt att framtida andelar inte riskeras. Ett intimt utbyte av nyttigheter och tjänster väver samman aktörerna. Du och bror gör upp. Middagar och nätverksuppbyggnad.
Och stundtals kokar det upp ett inkrökt gräl om det politiska bytets fördelning mellan och inom gängbildningarna. Och om det ibland är harmoni i dessa fördelningsprocesser vet vi att det snart kommer att brytas när några nya grupper hotar den bestående ordningen av hattar och mössor, sossar och alliansare, eller vad de nu föredrar att kalla sig.
Men om den kraften finns någonstans har jag ännu inte sett den i Almedalen.
